Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Coronakrisen är inget bra skäl att öka statens makt.

Statsminister Stefan Löfven (S) styr riket.Bild: Maja Suslin/TT
Detta är tidningens huvudledare. HDs hållning är oberoende liberal.
En stark stat behövs, särskilt när pandemier och andra allvarliga kriser slår till. Utmaningen är att ge staten mer makt utan att den missbrukas.
Coronapandemin har ställt i princip samhällets alla funktioner och beslutsnivåer på hårda prov. Alla har dessvärre heller inte lyckats hantera läget. Särskilt misslyckandet med att hålla äldreomsorgen fri från smitta sticker ut. Utöver den mycket bistra sakfrågan – fler än 3000 coronadöda på landets särskilda boenden – pågår dessutom ett ovärdigt blame game mellan regering, regioner och kommuner om var ansvaret egentligen ligger för misslyckandet.
Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, pläderar i på DN Debatt (1/12) för att regeringen måste tillförsäkras extraordinära befogenheter vid allvarliga kriser. ”Vi behöver ändra grundlagen så att kommuner och regioner underställs regeringen när landet drabbas av en nationell kris”, slog han fast.
Denna drastiska åtgärd motiverar Rothstein med att det trots allt är regeringen som ytterst bestämmer. Han påminner om grundlagens glasklara skrivning att "regeringen styr riket".
Orsaken till att coronapandemin inte hanterats bättre anser Bo Rothstein ytterst vara det kommunala och regionala självstyret, som han kallar ”det svenska styrsystemets akilleshäl”. Göteborgsprofessorn räknar därefter upp en rad exempel för att åskådliggöra sin tes:
Regionerna har inte förmått ge en stor grupp äldre medborgare den vård de har rätt till. Arbetsmiljöverket, kommunerna och fackförbundet Kommunal hamnade i gräl om skyddsutrustning för personalen som bidrog till att smittan letade sig in. Regionerna gjorde därefter, påpekar Rothstein, smittspridningen än värre genom otillräcklig testning och smittspårning.
Och slutligen, även en känga mot den ansvariga ministern Lena Hallengren (S): ”Vi har en situation där den främst ansvariga för dessa frågor i landet, nämligen socialministern, uttalar att hon inte har den blekaste aning om varför regionerna inte förmådde uppfylla hennes löften om genomförande av masstestning.”
Myndigheternas, kommunernas och regionernas relativt stora självständighet och ansvarsfördelning tillkom ytterst som ett skydd för medborgarnas fri- och rättigheter. En minister kan inte beordra en myndighet eller en kommun att göra på det ena eller andra sättet. Styrinstrumenten är lagstiftning och förordningar där regeringen tar beslut som kollektiv. Genom regleringsbrev och utnämningar brukar regeringar ändå, oavsett partisammansättning, kunna få myndigheter och förvaltningar att dansa efter sin egen pipa.
Men i akuta situationer där beslut måste tas snabbt och, inte minst, där kommuner, verk och myndigheter måste dra åt samma håll, har modellen varit trög. Det visar inte minst förvirringen och fördröjningen kring tester, smittspårning, rekommendationer och skyddsmateriel. Men att även länder vars förvaltningsmodell tillåter direkt ministerstyre kan trampa rejält snett visar skandalen med de 14 miljoner avlivade minkarna i Danmark.
Under pandemins förlopp har den svenska krishanteringen ofta visat sig långsam. Men, som också Bo Rothstein påpekar i sin artikel, har även länder med långt strängare coronarestriktioner som Belgien och med långt mindre självständiga kommuner och myndigheter som Frankrike också drabbats hårt.
Pandemin har visat att samhällets krisberedskap är långt från felfri. Men mer makt till regeringen löser inte detta med någon automatik. Staten är redan stark och det långt från givet att ökade maktbefogenheter till regeringen betyder bättre krishantering.
Om det samtidigt också ökar risken för maktmissbruk blir det en dubbelt dålig idé.
Gå till toppen