Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: En statlig skola är ett viktigt steg på vägen.

På väg till skolan – en statlig? – och till förskolan.Bild: Håkon Mosvold Larsen
Detta är tidningens huvudledare. HDs hållning är oberoende liberal.
Det har nu gått trettio år sedan dåvarande skolministern Göran Persson (S) drev igenom kommunaliseringen av den svenska skolan. Redan två decennier senare dömdes insatsen ut av forskare och experter som ett misslyckande. Nu, efter ytterligare tio år, tillsätts en utredning i syfte att undersöka hur de offentliga skolorna åter ska kunna ställas under statligt huvudmannaskap.
Utredningen är resultatet av framför allt Liberalernas envetna kamp att förstatliga skolan och ingår som en särskild punkt i januariavtalet. Tanken är emellertid inte att presentera ett färdigt lagförslag, därtill är partierna alltjämt alltför splittrade. Snarare handlar det om att gå igenom hur staten skulle kunna ta ett fastare grepp om såväl finansieringen som lärarförsörjningen så att likvärdigheten kan stärkas.
Beslutet att flytta ansvaret från staten till kommunerna följde på den decentraliseringstrend som rådde under 1980-talet. Tanken må ha varit god: att flytta ansvaret för och inflytandet över skolan närmare medborgarna.
Resultatet blev emellertid ett annat: en skola som varit högt internationellt rankad hamnade i brant utförslöpa vad gäller såväl segregation som Pisa-resultat.
När kommunerna tog över från staten fick 120 000 lärare nya arbetsgivare. Farhågorna om en sämre löneutveckling i kommunal regi kom dessvärre att besannas. I kampen om knappa kommunala resurser visade skolan stå sig slätt; omyndiga skolbarn och tonåringar utgör inte någon tung påtryckargrupp när lokala budgetmedel ska fördelas.
Det fanns redan från början skäl att ifrågasätta hur såväl kvaliteten i undervisningen som likvärdigheten olika skolor emellan skulle kunna upprätthållas i en situation med 290 olika kommunala huvudmän - alla med vitt varierande ekonomiska förutsättningar och politiska preferenser. Med åren har också skillnaderna i den undervisning som erbjuds ökat så kraftigt att principerna om likvärdighet - att varje barn runtom i landet ska ha möjlighet att utveckla sin fulla potential oavsett bakgrund - har kullkastats. Den mängd riktade statsbidrag som har tänkt kompensera skevheter har snarare stjälpt än hjälpt och bidragit till att den administrativa bördan svällt för redan hårt ansatta skolledare och verksamhetsansvariga.
Att det måste ske en tydligare central styrning är därför ofrånkomligt.
En viktig fråga gäller finansieringen av undervisningen. En annan viktig fråga gäller lärarförsörjningen och arbetsgivaransvaret för lärare och övrig skolpersonal. Liberalerna vill - liksom numera också lärarfacken - att ansvaret helt ska föras över på staten. Därigenom hoppas man att lärarnas arbets- och lönevillkor ska förbättras och möjligheterna till fortbildning och kompetensutveckling vidgas.
Ett tredje område för den särskilda utredaren att fundera över gäller vem som ska rätta de nationella proven. Idag sker detta lokalt - vilket anses ha givit upphov till den betygsinflation som kan leda till livslånga orättvisor och sätta legitimiteten i betygen som urvalsmekanism till högre studier ur spel.
En knäckfråga blir finansieringen av friskolorna. Om staten tar över ansvaret för de offentliga skolorna, blir det också staten som kommer att bestämma vilka pengar som ska komma friskolorna till del och på vilka grunder. Här pågår sedan en tid för övrigt en välkommen diskussion om bland annat gemensamma kö- och antagningssystem samt ökad insyn och offentlighet för att bryta segregationen och underlätta för vanliga familjer att träffa välinformerade val.
En stor skolreform låter sig inte göras i en handvändning. Att förstatliga skolan borgar inte i sig för något mirakel. Men det är förmodligen en nödvändig komponent i det mödosamma arbetet att återupprätta lärarprofessionen och säkra kvaliteten i en undervisning som låter alla barn få möjlighet att utveckla sina färdigheter och förståndsgåvor alldeles oavsett bakgrund och bostadsort.
Gå till toppen