Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Eldar Baylan för kråkorna?

Näringsminister Ibrahim Baylan, alla goda gåvors givare?Bild: Stina Stjernkvist/TT
Detta är tidningens huvudledare. HDs hållning är oberoende liberal.
Lagom till jul riktar Riksrevisionen en veritabel bredsida åt regeringen och näringsminister Ibrahim Baylan (S). Riksrevisionen har försökt utröna hur väl näringspolitiken fungerar – och konstaterar att det inte går att veta. De olika utvärderingar av hur effektiv näringspolitiken är - och som har tagits fram av de centrala myndigheterna Tillväxtverket, Vinnova och Almi - brister, som det heter, i tillförlitlighet.
På rak svenska betyder det att regeringen inte har en susning om huruvida de 60 miljarder kronor som slussas genom budgeten varje år och de ytterligare 10-15 miljarder kronor som kommer från EU gör någon verklig skillnad för näringspolitiken eller ej.
Myndigheterna har krav på sig att utvärdera effektiviteten i de insatser och stöd som de hanterar. Men när Riksrevisionen gick igenom 37 olika effektutvärderingar mellan 2015 och 2018 var det bara två - båda från Tillväxtanalys - som ansågs hålla måttet. Övriga fick underkänt. Många nådde inte ens upp till lågt ställda grundkrav.
Vad menas då med ”effekt”? Myndigheterna använder sig av Ekonomistyrningsverkets definition: ”en förändring som inträffat som en följd av en vidtagen åtgärd och som annars inte skulle ha inträffat”. För att kunna utvärdera behöver man ha en uppfattning om vad som hade hänt om stödet inte hade betalats ut - hade det då till exempel inte blivit någon exportsatsning eller nyetablering i en annan region? Sådana analyser görs, visar Riksrevisionen, alltför sällan. Bara en av 15 granskade effektutvärderingar från Tillväxtverket hade till exempel en sådan ”kontrafaktisk ansats”.
Under 2018 slussades drygt 5 miljarder kronor från statliga Almi Företagspartner ut till näringslivet. SCB – Statistiska centralbyrån – har i uppgift att skatta effekterna av dessa satsningar. Resultaten används ofta av regeringen för att motivera olika anslag i budgetpropositionen. Riksrevisionen är dock inte nådig i sin kritik. Effektmätningarna, konstaterar man, ”brister i regel på så allvarliga punkter att de inte bör användas för vägledning av orsakssamband”.
Ett vanligt sätt att utvärdera är att fråga företag som har fått stöd hur det har fungerat. Att den som fått en statlig påse pengar inte tycker illa vara säger sig självt. Som bevis för att stödet har varit effektivt eller tjänat sitt syfte håller dessa utsagor dock inte.
För en politiker är det naturligtvis roligare att anslå än att utvärdera. Riksrevisionen konstaterar också syrligt att regeringen, i de fall den alls bryr sig om att prata om näringspolitikens effekter, gör det utan att ha faktiskt stöd för sina påståenden och utan ordentliga källhänvisningar.
Det ska erkännas att det inte är alldeles lätt ens för drillade experter att fastställa oomkullrunkeliga orsakssamband mellan insats och effekt. Men med tanke på de miljardbelopp som varje år hanteras av Tillväxtverkets 450 anställda och Vinnovas mer än 200 medarbetare borde man kunna begära en något högre intern, analytisk verkshöjd.
Det gäller inte minst mot bakgrund av att bland andra Tillväxtverket är en av de centrala myndigheter som nu administrerar utbetalningarna av de massiva coronastöden. En dag ska ju effekten av exempelvis stöden till korttidsarbete om nästan 50 miljarder kronor utvärderas för att bidra till kunskapsuppbyggnaden för framtiden. Då duger det inte med amatörmässiga enkätundersökningar och undermåliga rapporter.
Gå till toppen