Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Kvinnor har ju alltid kunnat.

Mette, Sanna, Jacinda – 2020 var ett kvinnoår. Ett i raden. Ethelfleda, Geneviève och Balthild fick bara inte plats i historieböckerna.

Jacinda Ardern har sett till att Nya Zeeland i praktiken är coronafritt.Bild: Mark Baker
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Bilden kunde ha blivit för mycket: en ung statsminister som omslagsflicka i ett glassigt magasin, iförd svart kavaj. Bara svart kavaj. Brösten anas – och även om exakt alla vet att kvinnor har bröst så brukar just det förorsaka stort ståhej. Får inte visas, då utnyttjar hon sin kvinnlighet. Eller är ett våp. Eller dålig rollmodell.
Men Sanna Marin har en tillräckligt stark förtroendebas, hon överlevde politiskt att avbildas på modetidningen Trendi. Efter bara ett år som statsminister för en regering med fyra kvinnliga partiledare tog hon resolut rodret när coronaviruset nådde Finland och har lyckats navigera rätt. Dödstalen sticker ut som de lägsta i Europa, tillsammans med Island och Norge.
Hon har råd att vara snygg.
Filmsnuttar på sociala medier kunde ha blivit för mycket. En kvinna i mjukiströja som nattat sitt barn och sedan går ut på nätet för att försäkra sig om att medborgarna har det bra. "Kolla hur alla mår."
Det kunde uppfattas som alldeles för intimt, lite kletigt. Men Jacinda Ardern struntar i regelboken. Hon vågar vara personlig i kontakten med sina väljare, kiwierna. Och vann ett andra mandat med en jordskredsseger i höstens val.
Minst lika bestämt som Sanna Marin stängde hon ner landet helt och lyckades kväsa smittan. Kampen fortsätter förstås i en värld med viruset, men öriket Nya Zeeland är praktiskt taget coronafritt och bara 25 har avlidit under pandemin.
Hon har råd att visa att hon bryr sig.
Mette Frederiksen stängde Danmark den 13 mars – och sedan dess igen och igen. Att skåningar inte fick åka över Sundet, medan smittan var låg hos oss, men danskar kunde komma och fiska och shoppa på den svenska sidan var inte bara provocerande, det verkar också feltänkt ur smittoperspektiv.
Men hon satsade på dådkraft. Och ännu mera så i det orimliga beslutet att slakta landets alla 14 miljoner minkar, hela näringen, när en mutation av coronaviruset spred sig i farmer på Nordjylland. Hon överlevde också det – med ett ministeroffer – och sina tårar när hon sedan besökte det förödda minkdistriktet.
Hon hade råd att gråta.
Flera kvinnor har stuckit ut i coronans tid med sin ledarstil. Lite som bra mammor, bestämda och tröstande. Dem tänker jag på när jag läser en annan okonventionell kvinna: syster Sofie Hamring på Rögle kloster utanför Lund har grävt djupt i skrifter och arkiv och hittat enastående kvinnor som senare tider glömt bort, kvinnor som inte platsat när män skriver historien. Det blev boken Och där var många andra kvinnor …
Syftet är att tillbakavisa att kristendomen försämrade livet för kvinnan, syster Sofies tes är att den tidiga kristendomen tvärtom påbörjade en förbättring inom "politik, yrkesliv, äktenskap och intellektuellt liv" och att detta höll i sig hela vägen fram till medeltiden. Förändringen till det sämre kom med renässansen och sedan det borgerliga idealet som förvisade hustrun till hemmet.
Det som sticker ut är ändå alla dessa – okända – kvinnor och deras verk. När historikerna på 1800- och 1900-talet varit män präglade av sin tids kvinnosyn ignorerades de:
"Inflytelserika kvinnor från medeltiden ströks ur historieböckerna och försvann ur det kollektiva minnet. Går man däremot tillbaka till samtida källor upptäcker man att kvinnor helt naturligt tillskrevs makt, inflytande och befogenheter."
Boken lyfter fram Matilda av Toscana – som 1077 medlar mellan påven och kejsaren i norditalienska Canossa. Ethelfleda av Mercia, Emma av Frankrike, Isabel av Conches och, naturligtvis, Jeanne d' Arc. Eleonora av Akvitanien. Blanka av Kastilien. Eleonora av Kastilien. Katarina av Siena. Och Kunigunda som samregerade med kejsar Henrik II för tusen år sedan. Geneviève räddar Paris från undergång när hunnerna närmade sig, medan Clotilda enar Gallien religiöst och politiskt. Melania tar initiativ till att upphäva slavväsendet tidigt 400-tal, liksom också Balthild i Tyskland. Drottning Radegund och många andra drottningar grundade kloster och verkade för bildning. Hedvig av Polen ledde omvändelsen i de baltiska länderna på 1300-talet och bar titeln rex, inte det kvinnliga regina, ett tecken på att hon var regerande monark.
Medeltida drottningar var politiska medregenter. De spelade också en betydande roll för katolicismens seger, menar syster Sofie, i en tid då religiös och världslig makt gick hand i hand och kristnandet, också tvångskristnandet, bringade ordning i kaos.
De anförde härar, grundade kloster, spred bildning och kultur. Men utöver Hildegard av Bingen är det inte namn jag kan minnas från skolans historieundervisning – och vid närmare eftertanke fanns väl inte heller hon med där.
Och där var många andra kvinnor … kan läsas teologiskt, men också emancipatoriskt om hur kvinnors makt setts som ett hot. Eller allmänt nyfiket, om betydelsefulla personer som fallit i glömska.
Oavsett så är den ögonöppnande.
Jag tänker inte upprepa klyschorna om att rätt man på rätt plats ofta är en kvinna eller att kvinnor kan. Det är självklart, uttrycken blir närmast självmotsägande.
Kvinnor har alltid kunnat. Det är bara det att män med makt har lyckats mörka det alldeles för bra.
Gå till toppen