Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Jag minns hur det var – jag minns stunderna när mina patienter dog

Alla måste få en möjlighet att bearbeta de jobbiga upplevelser de får på arbetet, skriver Emma Jakhammer.Bild: Yvonne Åsell/SvD/TT
På lasarettet i Helsingborg såg jag för första gången en död människa. Jag var sexton år gammal och morfars händer var kalla och gula. Som barn hade jag alltid sett hur mycket han kunde. Han var konditor och bakade pepparkakshus, formade marsipanfigurer och spritsade tårtor. När min syster och jag bodde hos mormor och morfar på somrarna fick vi vara med och ta upp potatis och lök i trädgårdslandet. Och snickra kunde han, och spela canasta. Hans händer var varma och vänliga. Morfar rökte pipa och luktade alltid Hamiltons blandning men där på bårhuset luktade han inte alls piptobak längre. Det var som att allt som var morfar hade lämnat hans kropp.
Efter femton år i ett helt annat yrke tog mitt liv tog en ny riktning och jag läste till sjuksköterska. Under de tre år jag läste såg jag ett par gånger hur nära döden kunde finnas. Jag hade upplevt döden flera gånger som anhörig efter den där första gången som sextonåring och nu började jag se hur olika vi kan hantera döden i sjukvården. Jag sammanfattade det med orden uppgiftscentrerat och professionellt, men vad gör det med oss som arbetar i den verkligheten?
När jag gjorde mitt första år som nyfärdig sjuksköterska körde jag motorvägen fram och tillbaka till Helsingborgs lasarett. Med knallgula rapsfält så långt jag kunde se ut över Glumslövs backar. Där bakom ratten fanns alltid mycket tid för alla de tankar som virvlade i mitt huvud. Det är nyttigt att samla och sortera och det fanns onekligen mycket tankar och erfarenheter att gå igenom då, som ny sjuksköterska.
Många av de patienter som lades in var dåliga och många av dem dog där på vår avdelning på lasarettet. Jag minns hur det var. Jag minns stunderna när de dog. Där stod jag på golvet med mina mediciner och ordinationer och patienter som jag hade hand om dog. Mitt i alltihop, plötsligt. Oväntat. I närvaro av anhöriga eller precis när anhöriga gått en stund för att handla lite mat att få i sig. Och det fanns de som tog lång tid på sig. Gamla, sjuka, skruttiga och älskade familjemedlemmar som samtidigt var vårdberoende patienter. Med anhöriga som satt där eller inte satt där. Som ringde eller inte ringde, som satt hela nätter eller kom på lördagsförmiddagarna.
Jag hade ett långt arbetsliv bakom mig, ett fullständigt annorlunda arbetsliv men likaväl hade jag nytta av de livserfarenheter jag hade. Det är flera år sedan nu. Med åren har de blivit många, de människor jag träffat i min roll som sjuksköterska och som jag sett lämna livet på jorden.
Det här året liknar ingenting som tidigare kunnat anses normalt i svensk sjukvård. Människor som dör utan att anhöriga finns hos dem. Personal som kommer till jobb dag efter dag, månad efter månad och känner hur otillräckliga de är trots allt de gör. Därför att det inte går att göra tillräckligt i en vård som ser ut som den gör nu. Jag ser och hör oron från kollegor som är unga och aldrig förut vårdat en människa som dör. Det går inte att det inte finns tid för personalen att känna efter hur de kan hantera det därför att det dör en människa till, och läggs in en till och en till. Alla berörs, men de som arbetar på de mest drabbade avdelningarna hinner inte med. Man måste få gråta, måste få en paus.
Vi ser deras vittnesmål och hör deras vädjan. Det är inte svårare än så och ingen annans ansvar än var och ens.
Emma Jakhammer Sjuksköterska i Region Skåne
Gå till toppen