Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Varför står utvecklingen på ridskolan stilla?

Vilken annan verksamhet skulle behandla sina betalande kunder så avmätt och likgiltigt, undrar Anna Olsson vars dotter är en sjuårig hästtjej.Bild: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Det har gått fem år sedan sist, men nu återvänder jag med den yngre dottern som är överlycklig, förväntansfull och lite nervös. Hon har äntligen fått plats i en nybörjargrupp på ridskolan.
Väl där, tittar inte den buttra kvinnliga ridläraren henne i ögonen en enda gång. Hälsar henne inte ens välkommen.
Varför tillåts utvecklingen stå stilla på ridskolan? Varför denna dåliga stämning?
Är det för att kunderna framför allt är lydiga små flickor?
I grunden älskar vi hästar. Vi gillar att rida, men det är inte minst pysslet i stallet som är viktigt. Att mocka, borsta, kratsa, rykta. Putsa sadel och träns. Skölja bett. Ta sig till stallet oavsett väder. En relation man inte sviker. Den dagliga omsorgen. Lojaliteten mot hästen.
Lydigheten. Disciplinen. Den drillas varenda liten hästflicka i.
Visst. Hästglädjen finns där också. Men bara som en belöning om man gjort rätt och varit lydig. Ridskoletraditionen springer ur kavalleriet. ”En tradition vi är stolta över”, säger en ridlärare.
Första gången på ridskolan är det fortfarande sensommar. Det är ljust när de sjuåriga flickorna ropas upp. Vi föräldrar sitter på en bänk längre bort och kisar mot solen. ”Ella, du ska ha Mynta. Sigrid, du ska rida Dante”.
Vissa blir nöjda över dagens häst. Andra mindre nöjda.
Men de röjer inte en min. De är bara glada. De ska få rida. Benen skuttar på väg mot ponnystallet.
En i andra fall busig och upprorisk dotter finner jag i stallet lydig, lyhörd och tacksam för det lilla. Rollerna är ombytta. Hon blir sträng och uppfostrande mot mig. Säger ”mamma, akta du får inte gå in till hästen nu”. ”Mamma, prata inte så högt i stallet”. När ridläraren pratar är hon uppmärksam och gör sitt yttersta för att göra rätt. De nu runda ögonen bakom glasögonen följer ridlärarens minsta rörelse och uppmärksammar varje instruktion trots att akustiken är undermålig i det gamla slitna ridhuset.
Hon är den perfekta kunden. Hon kommer i tid. Hon klagar aldrig. Hon är lydig och nöjd.
Men vad får hon tillbaka? Ridskolans attityd mot sin elev är minst sagt snål. Här tillåts inte att man gör något som inte exakt är definierat av ridläraren.
Man får inte borsta hästen. Man kan förvisso bli skötare på en ridskolehäst. Men då måste man ställa sig i kö. Och det brukar ta flera år.
Efter ett halvår i ridgruppen har hon fått trava tre gånger på en ponny så olydig att det knappt går att få honom att alls röra på benen. Hennes utbildningsnivå har rört sig framåt på samma obefintliga sätt. De tolv flickor som startade på höstterminen är mot slutet av november nere i sju. Flickorna och deras föräldrar som trotsar mörkret och snålblåsten (och jobbat in lunchen samt bokat om eftermiddagsmöten för att hinna till i tid till ridskolan) hälsar på varandras skuggor i dunklet på stallbacken medan flickornas ropas upp.
En dag är det bara vi där. Det är nu samma vecka som jullovet börjar. Min Sigrid blir orolig att vi kommit fel dag. Jag säger att hon kan vara lugn. Ingen information om att ridningen är inställd har stått att ta del av på hemsidan. Och mailet jag skickat i god tid till kansliet har inte fått något svar. Telefontiden på en timme pep upptagen hela tiden.
Jag vänder på resonemanget för att peppa den lilla entusiastiska hästälskaren; Om hon har tur, blir de ännu färre idag. Då får de mer instruktionstid med ridläraren!
Sigrid tittar missmodigt på mig. Snart dyker ridläraren upp. Hon säger att de har en regel som vi nu hör för första gången: om det bara dyker upp en elev, ställs lektionen in och eleven får rida en annan dag som kompensation. Det finns inget sätt att på förhand veta om det ska bli så eftersom det är så få som anmäler om de inte ska komma.
Sigrid får en ny tid av ridläraren som ersättning för den lektion som ställts in mitt framför näsan på henne trots att ridläraren står redo och hästarna är sadlade.
När vi återvänder till ridskolan den avtalade dagen kommande vecka, men i samma mörker och snålblåst, händer obegripligt nog samma sak. Ingen mer än Sigrid har dykt upp och hon tvingas åka hem. Igen.
När ridläraren erbjuder ytterligare en tid för att kompensera resonerar jag med mitt inre. Hur ska jag kunna vara säker på att inte samma sak händer en tredje gång?
Jag tittar vädjande på ridläraren. Men hon tittar ner i pärmen. ”Vill ni ha den tiden, eller?”
I mitt huvud ringer en fråga: Vilken annan verksamhet skulle behandla sina betalande kunder så avmätt och likgiltigt? Varför är inte nivån på ridskolans verksamhet bättre?
Är det bara för att dessa nu vuxna kvinnor blivit lika dåligt behandlade när de en gång var små, glada, entusiastiska, hästälskande flickor?
Och varför i hela friden var det ingen som uppmuntrade dem att ställa högre krav och sätta högre pris på sig själva, sitt hästkunnande och sin kärlek till livet med hästar?
Anna Olsson Förälder
Gå till toppen