”Jag tror faktiskt inte att det är bra för hennes självkänsla att hålla på och klä upp sig i en massa rosa och glitter hela tiden. Jag vill att hon ska vara trygg i sig själv och inte känna att hon behöver pynta sig med kvinnligt kodade attiraljer”. Ungefär så lät jag för jämnan när min första dotter i tre-fyra-årsåldern befann sig i en så kallad ”prinsessfas”. Fasen var mild, hon hade några tyllkjolar som hon sprang runt i och en tiara av plast, det var allt. Min egen nojig-mamma-kris var desto mer djupgående. Jag längtade tillbaka till tiden då min könsneutrala brunvitrandiga Polarn och Pyret-smak diktatoriskt kunde styra hur hon framstod. Kanske kunde hela mitt föräldraskap och herregud min trovärdighet som feminist ifrågasättas om ungen nu bar för mycket rosa? Eller borde jag tvärtom stötta hennes lust att stå i centrum och skina i plastdiamanter och strass? Ja, förvirringen var total.