Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tio år efter folkresningen: ”Kampen fortsätter”

Auktoritära ledare föll. Hoppet spirade. Tio år efter folkresningarna i arabvärlden står det dock klart att framtiden inte blev vad demokratiaktivisterna hoppades på. ”Men revolutionen är inte död”, säger en syrier till TT.

Regimkritiska demonstranter under en protest i Homs i Syrien 2011. Arkivbild.Bild: AP/TT
Tunisien – brukar beskrivas som det lyckade exemplet
Han visste det inte själv. Men när den tunisiska grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi den 17 december 2010 tände eld på sig själv i protest mot usla levnadsvillkor blev det starten på en folkresning som spred sig snabbt i Mellanöstern och Nordafrika.
Den 4 januari 2011 avlider Bouazizi men då har proteströrelsen mot president Zine El Abidine Ben Ali vuxit i hela landet. Och innan månaden är slut har Ben Ali tvingats bort och tagit sin tillflykt till Saudiarabien, där han avled 2019.
– Vi ville ha förändring. Inget förtryck och mer frihet, säger Émna Mizouni, en av många unga som deltog i protesterna, till TT.
Tunisien beskrivs ibland som den enda framgångssagan efter folkresningarna. Nyheterna om en ny konstitution och demokratiska val kablades ut över världen.
Men tio år senare är många besvikna – trots att Ben Ali försvann och ett bräckligt demokratiskt system tog vid.
– Jag håller inte med om att Tunisien är en framgångssaga, säger Mizouni.
– Mycket är positivt, men vi är långt ifrån där vi hoppades att vi skulle befinna oss. Vi lyckades inte få slut på korruption, uppnå värdighet eller ställa ansvariga till svars.
Trots vissa politiska framsteg står många unga i marginaliserade områden inför en arbetslöshet tre gånger högre än det nationella genomsnittet. Stegrande priser, stagnerade inkomster och få möjligheter även för välutbildade gör situationen svår för många tunisier i allmänhet.
Protester utbryter fortfarande mot sociala orättvisor, korruption och straffrihet. Émna Mizouni deltar när hon har möjlighet.
– Vi kämpar fortfarande för att få demokratin att fungera. Men vår politiska arena är full av motstridiga intressen och maktstrukturer, säger hon.
– Tio år i ett lands historia är så väldigt kort tid. Vi har vunnit en del och förlorat annat. Det är lång väg kvar innan vi kan slå fast huruvida Tunisien har varit framgångsrikt.
Syrien – där diktatorn klarade sig
När protesterna mot Bashar al-Assad blossade upp i mars 2011 gjorde myndigheterna allt för att förhindra att de skulle sprida sig till Aleppo, där motståndet mot Syriens styre historiskt varit starkt. Hotet om brutala repressalier bidrog till att protesterna till en början begränsades till stadens utkanter och universitet.
– Folk var rädda, de första månaderna var vi bara några få, säger aktivisten Monther Etaky till TT.
– Med tiden blev vi fler. Först flera hundra. Sedan tusentals. Det var otroligt, en känsla av mod och glädje blandat med oron över att gripas.
Etaky fördes själv bort. Han uppger att han satt fängslad i en cell med 200 andra – men att han släpptes efter åtta dagar. Så fort han kom ut fortsatte han att protestera.
– Jag blev starkare av att gripas, i fängelset träffade jag ju hundratals andra som var precis som mig, säger Etaky.
– Vi hade fått smaka på något nytt. Något som vi kunde kämpa för att vinna. Som gjorde oss blinda för allt annat. Innan hade frihet bara varit ett abstrakt ord för oss.
Regimens hårdhänta svar gjorde att den vapenlösa folkresningen förvandlades till våldsam konflikt. Syriens inbördeskrig blev spelplan för utländska intressen, har kostat över 380 000 liv och drivit miljoner på flykt. Assad är den enda diktator som lyckades stanna vid makten under regionens revolter – men styr nu över ett land i ruiner.
Många av de tiotusentals syrier som deltog i protesterna är döda. Andra är fängslade eller lever i exil. Etaky bor i Turkiet, men drömmer om att återvända hem.
– Det var blodiga, turbulenta år. Svåra för alla. Vi lyckades inte nå någon lösning för den närmaste framtiden. Men det kommer, det har bara gått tio år, säger han.
– För mig har det varit värt det, obetalbart. Jag levde inte på riktigt innan revolutionen, allt tillhörde diktatorn. Jag kommer alltid att fortsätta kämpa för vår frihet.
Jemen – där folkresningen slutade i söndrande maktkamp
När protesterna spred sig till Jemen i januari 2011 började Afrah Nasser blogga om sin regimkritik. Hon jobbade som journalist i Sanaa men kunde inte uttrycka sig fritt i tidningen. Samtidigt strömmade fler och fler jemeniter ut på gatorna för att kräva ett slut på Ali Abdullah Salehs 33 år vid makten.
– Jag trodde aldrig att Jemen skulle bevittna en folkresning, säger Nasser till TT.
– Det var historiskt, överväldigade. Till en början var det som en fantastisk smekmånad. Men den fick ett abrupt slut den 18 mars 2011.
Då sköt regimen skarpt mot folket på Förändringstorget och 50 demonstranter och förbipasserande dödades. Attacken var den dödligaste under Jemens revolt och Nasser beskriver den som startskottet för allt som gick fel.
– Då tog den politiska och säkerhetsmässiga turbulensen fart på riktigt.
Motvilligt gick Saleh med tiden med på att avgå och Abd Rabbu Mansur Hadi tog över. Övergångsprocessen gav dock Saleh åtalsimmunitet och ex-diktatorn utnyttjade landets sönderfall för att stärka sitt inflytande. Snart skulle inbördeskriget vara ett faktum i Jemen, som redan var djupt splittrat.
– Det kanske verkade som om Saleh lämnade makten, men det kan inte ses som en framgång att gå med på en diktators krav på åtalsimmunitet, säger Nasser.
– Inbördeskriget startade när han allierade sig med sina tidigare fiender Huthirebellerna, som tog upp vapen mot Hadiregeringen. De dödade honom senare i en hämndaktion.
Nasser dödshotades för sitt bloggande och bor numera i Sverige. Ett stort misslyckande efter revolten i Jemen tycker hon är att inga ansvariga har ställts till svars för sina gärningar.
– Utan rättvisa kommer vi aldrig att få uppleva fred i Jemen, säger hon.
– Även fast situationen är så dålig har allt som hänt fört Jemen närmare resten av världen. Innan var det få som kunde peka ut oss på kartan. Och det är fint att mänskliga rättigheter inte bara är något det pratas om i västerländska termer längre.
Fakta

Så gick det efter folkresningarna

Tio år efter folkresningarna i arabvärlden står det klart att resultatet blev blygsamma ekonomiska, politiska och sociala vinster för vissa av regionens invånare. Men protesterna utlöste också ihållande våld, krig, massflykt och förvärrad repression i delar av Mellanöstern och Nordafrika.

Så gick det efter folkresningarna:

Tunisien: President Ben Ali tvingades bort. Tunisien beskrivs ibland som en framgångssaga, med ny konstitution och demokratiska val. Men den ekonomiska situationen är fortsatt svår och mänskliga rättigheter står under attack.

Egypten: President Hosni Mubarak tvingades bort och hoppet spirade när demokratiska val hölls. Men nu styrs landet återigen av en auktoritär och repressiv ledare som slår ned hårt mot meningsmotståndare.

Syrien: Det blodiga inbördeskriget inleddes med massprotester mot Bashar al-Assad, som fortfarande sitter kvar vid makten. Över hälften av befolkningen har tvingats på flykt och delar av landet ligger i spillror.

Bahrain: Demonstranter krävde demokrati och att den sunnitiska kungafamiljen skulle sluta diskriminera shiamuslimer. Protesterna slogs ned med våld och tio år senare tolererar myndigheterna fortfarande inte oliktänkande.

Jemen: President Ali Abdullah Saleh tvingades bort men det blev inte startskottet för demokrati. Istället inleddes en väpnad maktkamp och utländska intressen har bidragit till krig som fortfarande pågår.

Libyen: President Muammar Gaddafi dödades och en övergångsregering bildades. Men beväpnade rebellgrupper vände vapnen mot varandra i en blodig maktkamp och landet splittrades. Försök att lösa konflikten pågår.

Gå till toppen