Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Årets fotopristagare Kicki Lundgren – får oss att se de äldre igen

Grattis Kicki Lundgren, mottagare av Helsingborgs Dagblads fotopris 2020 för betydande bildjournalistik!
– Tack, vad glad jag blir. Det låter väl hemskt, men förra året blev visst riktigt bra för mig, säger hon med samma glidande tonfall mellan svärta och humor som i hennes fotografi.

Kicki Lundgren i Uppsala.Bild: Vanni Jung Ståhle
För en fotograf som under 2020 ägnat sig åt att fotografera människor i karantän, kan det tyckas aningen ironiskt att uppfattas som hyperaktuell för bilder som är dess raka motsats: glädjefyllda bilder i solen.
Klicka på länken nedan för att se intervjun med Kicki Lundgren:
Läs också Tv: Grattis Kicki Lundgren till HD:s fotopris 2020!
När Kicki Lundgrens bilder av nordeuropeiska pensionärer på spanska solkusten dök upp som reportage i Fotografisk tidskrift på senvåren, såg de ut som en anakronistisk illusion. Vilka var dessa påtagligt ungdomliga äldre som vandrade, simmade och umgicks?
Inte var det samma äldre som stod i centrum för samhällsdebatten och ömsom beskrevs som en lätt ömkansvärd grupp; de allra mest sårbara! Ömsom som ett gäng ansvarslösa debila gråa pantrar som inte hade vett att se sin utsatthet.
Det var något djupt fascinerande och skrämmande med hur ”våra” äldre nu beskrevs på avstånd som ett gåtfullt kollektiv, liksom omöjligt att förstå.
Det var där och då Kicki Lundgrens fotografier, animerade och färgstarka, exploderade över sidorna i tidskriften.
– Aktiva äldre porträtteras överhuvudtaget ganska sällan. Det vi får se är ett rynkigt ansikte ungefär, säger hon.
”Jag hade bestämt mig för att inte göra en ny 'Floating', min tidigare bok om människor som flyter i vatten. Jag var väl rädd för att upprepa mig. Men en av de sista dagarna under en av mina resor gick jag ändå till stranden. Två kvinnor spelade badminton och jag började fotografera. Så frågade den ena kvinnan om vi inte skulle bada? Jag hann precis byta till min vattentåliga kamera och gick ut i vattnet och hann ta en bild, den här! Precis när den var tagen sköljde en jättevåg över mig så att jag ramlade bakåt. Kvinnan var så bekymrad över hur det gått med mig och kameran, men så tittade jag på bilden: den var en riktig lyckoträff! Det var enda gången jag fotograferade i vattnet under hela 'Los viejos', men vattnet finns ju alltid i där närheten.”Bild: Kicki Lundgren
Hon har själv hunnit bli 59 år och närmar sig mentalt så sakteliga pensionsåldern. Hon tror att det var en anledning till att hon gav sig på projektet ”Los viejos” (De gamla).
– Alla bilder är mer eller mindre självporträtt, som jag ser det. Så jag tror att också dessa bilder handlar mer om mig själv än om de jag fotograferar.
När hon först startade projektet för några år sedan, såg hon sig omkring i sitt bostadsområde, Luthagen, hemma i Uppsala. Men det kändes grått, trist och inte var de äldre som hon ville fånga särskilt synliga heller. Så kom hon att läsa socionomen Anna Gavanas ”Pensionärsplaneten” i vilken skandinaver på solkusten intervjuas, en bok som väckte viss uppmärksamhet för sitt sätt att ta död på schabloner kring Spanienflyktiga pensionärer. De var inte alls ett enkelt kollektiv av festande, golfande rikemanspensionärer – tvärtom en sammansatt grupp som även kan bestå av rent fattiga äldre som får pengarna att räcka bättre där nere i solen.
Kicki Lundgren, fotograferad på hemmaplan i Uppsala av sin yngre kollega Vanni Jung Ståhle.Bild: Vanni Jung Ståhle
Hon blev nyfiken – och gjorde ett flertal resor till tre olika spanska kuststäder. Hon tog kontakt med föreningar och fick följa med på träffar och utflykter. Den allra vanligaste berättelsen var den om äldre som sa sig må bättre, som hade lättare att komma ut och vara mer sociala. Sedan blev det snabbt mer komplext.
– Ja, tänk att det var så många med begränsad ekonomi där. Jag hade själv kunnat bo så, det trodde jag aldrig. Och jag stötte på en hel del verkligt tragiska öden.
– En dag mötte jag en norska som hade både barn och barnbarn och så gärna ville ta sig hem, men hon hade helt enkelt inte råd. En annan dag mötte jag en finska som inte klarade av mörkret, så för att hon skulle räddas ur sin depression gick hennes man mot sin vilja med på att flytta till Spanien.
Så är Kicki Lundgrens bilder också en rejäl bit från spritromantik och välklippta greener. Här andas bilder såväl gemenskap som ensamhet, såväl aktiv livslust som hudnära åldrande.
Ur ”Los viejos”.Bild: Kicki Lundgren
Det är en rätt fascinerande samling bilder av en grupp människor svåra att reducera till ett ansiktslöst kollektiv.
Tanken är att ”Los viejos” ska bli bok så småningom, och då kommer just Anna Gavanas att bidra med text. Och inte nog med det, en av Kicki Lundgrens favoritfotografer, Nina Korhonen, har hjälpt henne med att sålla bilder och få rätt känsla i ”Los viejos”. Så, vad valde hon bort?
– De tråkiga bilderna, säger Kicki Lundgren med ett skratt.
”Ja, jag ser inte så farlig ut väl. Ser inte ut som jag är nåt”, säger Kicki Lundgren om förmågan att komma människor nära.Bild: Vanni Jung Ståhle
Kicki Lundgren utbildade sig redan 1989-1992 på Nordens folkhögskola samtidigt som exempelvis Jens Olof Lasthein och Lena Granefelt. Men för hennes egen del skulle fotografin aldrig bli heltidssyssla. Istället har hon sedan dess kombinerat andra yrken med långa fotoprojekt. Det har haft sina fördelar, i arbetet som fritidspedagog på habiliteringen inom Region Uppsala mötte hon piloten Sara Hallén och följde henne sedan i projektet ”500 – 5 mph” och därifrån ledde kontakter vidare till ”Los viejos”.
Dokumentär fotografi är en förtroendebransch, och visst finns här en otvungen närhet i hennes bilder? Allra tydligast syns det i hennes lyriska bildprojekt ”Floating” av badande äldre. Hon säger sig tycka om att fotografera kroppar och har uppenbart lätt för att komma folk nära. Hennes metod är enkel. Tveka inte – ”tvekar du, tvekar de”, som hon säger. Hon tror att det kanske har att göra med hennes personlighet, att hon inte framstår som särskilt hotfull.
”Det var Wilmas stora sorg att hon inte skulle få använda sin studentklänning. Bilden ingår i mitt och journalisten Matilda Nilssons arbete 'Quarantine', publicerat i Svenska kyrkans tidning 'Hopp'. Jag har fotograferat folk under året som bor på första våningen; alla så gott som helt isolerade av olika anledningar, alla fotograferade genom fönstren i sina hem.”Bild: Kicki Lundgren
– Ja, jag ser inte så farlig ut väl. Ser inte ut som jag är nåt. När jag var på solkusten ropade någon när jag kom in i rummet: ”Här kommer hobbyfotografen”!
Hobbyfotografen? Ja, hon vet faktiskt inte varför de sa så, säger hon och avrundar historien.
Lika lite vet hon varför vattnet strömmar så starkt genom många av hennes arbeten. Kanske för att hon var aktiv simmare som yngre, och nu tagit upp det igen sedan de båda barnen flyttat hemifrån och mer tid ges till allt. Det var på en workshop med dokumentärfotografen Bruce Gilden som hon fick rådet att arbeta vidare med de vattennära bilderna, han såg att det var just de som hade en särskild udd. Så på bara några år har hon gjort såväl ”Floating” som ”Los viejos” och hon har precis påbörjat ett arbete om vinterbadare. Det finns självfallet något lockande, utlämnande med avkläddheten. Man tänker gärna på Tuija Lindströms flytande kvinnor vid Tjursjön som haft sådant inflytande över svenskt fotografi?
Ur ”Los viejos”.Bild: Kicki Lundgren
– Jag hade Tuija i skolan, hon var fantastisk. Men hennes bilder är mycket hårdare än mina. Jag kan också gilla en fotograf som Martin Parr och hans strandbilder, men han är ju lite elakare än jag. Och Martin Bogren, hans bilder av människor vid havet i ”Ocean” är fantastiska.
För en fotograf som aldrig blev fotograf är 2020 ett rätt remarkabelt år vid 59 års ålder. En hel drös högkvalitativa projekt och så denna smått sagolikt vältajmade fotosvit. Förra helgen skrev Andrew Walden i DN att han var rädd för att åldras i världens modernaste land, ett land uppfyllt av en ständig jakt på ungdomen. Innebörden var att vi i Sverige inte ser äldre som annat än en grupp att tycka synd om.
Ingen grupp har blivit lika förminskad och osynliggjord under det här skitåret som samhällets äldre.
Kicki Lundgrens bilder råder bot på det. Som riktigt bra bildjournalistik öppnar hennes ”Los viejos” för förundran, nyfikenhet och önskan att få veta mer.
Det är mycket vackert så.
Fakta

Kicki Lundgren

Bor: Uppsala

Böcker: ”Där tiden har stått stilla" (2002) från Kurdistan, ”Floating” (2016), "500 - 5 mph” (2018) och arbetar på "Los viejos”.

Favoritfotografer: Nina Korhonen. "Och Bieke Depoorter som jag lyssnade på under en Magnum-workshop i New York, hennes projekt 'As it may be' från Egypten är fantastiskt."

Arbetar på: Har precis avslutat projektet ”Quarantine” med porträtt av människor som isolerats under pandemin samt nyligen inlett ett arbete om vinterbadare.

Året som gick: Har tilldelats dokumentärfotopriset av Arbetets museum i Norrköping, fick ett stipendium till grekiska Kavalla och kunde arbeta fram ”Los viejos” och nu detta...

Aktuell: Mottagare av Helsingborgs Dagblads fotopris för betydande bildjournalistik 2020. Prissumman är på 25 000 kronor.

Prismotivering

”Som fotograf under tre årtionden har hon skildrat människor i mellanrummen. De porträtterade är nästan alltid i någon sorts vila, de är tyngdlösa; de är på semester, de flyter, de avvaktar – de tycks längta.

Under året har vi fått ett nytt sätt att längta och vänta – i karantän.

Kicki Lundgren har avbildat dem: de vars liv vi nu bara skymtar bakom fönsterglaset eller gardinen. De äldre vid havet som hon följer med inkännande blick i "Los viejos” ser nu ut som en hägring, dessa intima porträtt av en ålderdom i full frihet. Hennes fotografier är inte dramatiska men rymmer tillvarons villkor.

Helsingborgs Dagblads fotopris 2020 går till Kicki Lundgren för hennes enträgna bildjournalistik.”

Jury: Jenny Maria Nilsson, Johannes Samuelsson och Johan Malmberg.

Gå till toppen