Medan världen var upptagen av en härjande pandemi och de sista, kaotiska dagarna av Donald Trumps presidentskap i USA inträffade, lite i skymundan, något med potentiellt omvälvande betydelse.

Ett par dagar före nyårsafton genomfördes en digital ceremoni där ledarna för EU och Kina enades om ett investeringsavtal, första steget mot ett mer genomgripande handelsavtal som skall göra det enklare för europeiska och kinesiska företag att få tillträde till varandras marknader.

Mötesdeltagarna var, från europeisk sida, EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, Europeiska rådets ordförande Charles Michel, Tysklands förbundskansler Angela Merkel i egenskap av regeringschef i EU:s dåvarande ordförandeland, samt, utan någon formell anledning, Emmanuel Macron, Frankrikes president.

Kina representerades av president Xi Jinping, utsedd 2013 och sedan 2017 designerad som landets “ledare” med möjlighet att sitta kvar på livstid, en position som tidigare bara förärats Mao Zedong och Deng Xiaoping.

Det återstår för samtliga 27 EU-länder och EU-parlamentet att ratificera, godkänna, avtalet, men på ytan kan det verka lika logiskt som okontroversiellt: en gigantisk, kinesisk marknad med 1,4 miljarder konsumenter öppnas för det europeiska näringslivet samtidigt som världens största handelsblock, EU, öppnas för ett snabbt växande Kina.

Alla vinner.

Men saken är mer komplicerad än så, vilket nyligen framgick av en ambitiös granskning av investeringsavtalet i Svenska Dagbladet (31/1).

EU kan vara på väg rakt in i en omsorgsfullt gillrad kinesisk fälla.

Där EU:s ledare anlägger ett snävt ekonomiskt perspektiv, bättre möjligheter för europeiska företag att verka på den jättelika kinesiska marknaden har Kina geostrategiska ambitioner: att Kina år 2050 skall vara den globalt dominerande stormakten. Det målet kan bara uppnås om USA marginaliseras. Och då måste Kina slå in en kil mellan USA och Västeuropas rika länder.

Här uppstår ett för Kina lysande tillfälle när USA:s förre president, fullblodsprotektionisten Donald Trump, var dum nog att starta handelskrig mot både EU och Kina.

Med resurser, hot och trakasserier vill Kina etablera en ny “multilateral” världsordning till skillnad från en “unilateral” och USA-dominerad.

Med begreppet “multilateral”, ofta förekommande i kinesisk propaganda, avses inte en värld med många olika maktcentra, utan en värld där många olika länder dansar efter Kinas pipa. Dit kan Kina bara nå om den västerländska, liberala demokratin, hopplöst dekadent i kinesiska ögon, förlorar sin trovärdighet och lockelse, en process som hjälps på traven av ett politiskt dysfunktionellt USA som håller på att förstöra sig självt och ett splittrat Europa som inte klarar att ens i ett, bokstavligt talat, livsavgörande ögonblick säkra leverans och distribution av coronavaccin.

Första steget är att genom hot och trakasserier tvinga fram ett slags självcensur i demokratierna; i en Kinadominerad värld får Kina icke kritiseras.

Sverige har varnats för handelspolitiska repressalier när det gäller den av Kina kidnappade och fängslade förläggaren Gui Minhai, svensk medborgare, och beslutet att utestänga den parti- och statskontrollerade telekomjätten Huawei från den svenska 5G-utbyggnaden.

“Kina har avsikt och förmåga att försvaga Sveriges handlingskraft”, konstaterar Säkerhetspolisen, Säpo, i sin senaste årsrapport, där den operative chefen, Johan Olsson, påpekar att Kina “öppet försöker påverka grundlagsfästa fri- och rättigheter i Sverige”.

Ryssland – som genom veckans fängelsedom mot oppositionsledaren Aleksej Navalnyj återigen har visat sig från sin mest paranoida och repressiva sida – är det största territoriella hotet mot Sverige, men på längre sikt är det Kina som utgör det allvarligaste hotet mot de demokratiska normer som vår frihet vilar på.

Vi är långtifrån ensamma.

* Flera kanadensiska medborgare hålls i praktiken som gisslan i Kina sedan Kanada gripit en hög Huaweichef.

* Norge hotades med allvarliga följder när den norska Nobelkommittén 2010 tilldelade den kinesiske regimkritikern Liu Xiaobo fredspriset.

* Australien har drabbats av ekonomiska hämndåtgärder sedan regeringen där begärt en utredning av omständigheterna kring det första coronautbrottet i kinesiska Wuhan.

* Tjeckien riskerar, enligt Kina, “ett högt pris” för sina kontakter med Taiwan, den numera demokratiskt styrda önation som Kina gör anspråk på.

* Storbritannien hamnade i onåd när den tibetanske ledaren Dalai Lama fick komma på besök.

Så håller det på.

Och så ser den ut, den kinesiska utmaningen: övriga världen, och då framför allt demokratierna, skall böja sig på knä för Kina.

Rötterna till denna föreställning om kinesisk överlägsenhet ,“demokrati med kinesiska särdrag”, förstärkt av senare tiders brutalt effektiva kombination av kommunistisk despoti och rå rövarkapitalism, finns hos Mao Zedong, Xi Jinpings idol och föredöme, en samvetslös tyrann som trots tiotals miljoner dödsoffer till följd av terror och svält blev en romantisk galjonsfigur för den fria världens radikala vänsterrörelser:

“Östern är röd.”

Nu pågår uppföljningen genom storslagna projekt som “sidenvägarna”, en hänvisning till medeltidens handelsrutter som med mutor och påtryckningar syftar till att knyta ihop Kina och väst.

Så ser världen ut, enligt Kina.

Mot den här bakgrunden föreligger nu en gedigen bok tack vare det alerta bokförlaget Daidalos: Den dolda handen med undertiteln Hur Kinas kommunistiska parti underminerar västliga demokratier och omformar världen. Författare är de båda Kinaexperterna Clive Hamilton och Mareike Ohlberg som till stora delar bygger sin redogörelse på officiella kinesiska dokument. Den lysande översättningen är signerad Joel Nordqvist.

Efter den här boken, som borde läsas av alla politiker och opinionsbildare i västvärlden, kan ingen säga att de inte visste.

För plötsligt, när Kinas ambassadör, Goebbelskopian Gui Congyou, hutar åt våra demokratiska rättigheter trillar allt på plats.

Att Sveriges styrande, inom såväl politik som näringsliv, hukar och bockar inför denna utmaning är obegripligt.

För inte så länge sedan hyllade en svensk statsminister, Göran Persson, Kina som ett exempel på betydelsen av “politisk stabilitet”.

Wallenbergarna skrapar oroligt med fötterna, liksom Ericssons vd Börje Ekholm.

Ingen vill bråka med Kina, världens supermakt i vardande.

Kina är emellertid ingen nationalstat i egentlig bemärkelse, utan ett partivälde, etablerat av Mao efter kommunisternas seger i inbördeskriget 1949.

Kinas kommunistiska parti, KKP, genomsyrar hela det kinesiska samhället och dess förbindelser med omvärlden.

Under synbart oskyldiga beteckningar som “Konfuciusinstitut” verkar partiet, i leninistisk anda, för att via vänskapsförbindelser underminera de fri- och rättigheter som västvärlden tar för givna men som KKP uppfattar som borgerligt dekadenta.

Måltavlorna är ledande politiker, näringslivsföreträdare, journalister och akademiker. Särskilt de senare skall lära sig, som det heter i de officiella dokumenten, anamma “den kinesiska lärdomsmodellen”.

Demokratiska idéer avfärdas som “ideologisk infiltration” från väst.

Materialet har läckt ut från en KPP–bulletin, daterad april 2013, med rubriken Tillkännagivande om den rådande situationen på det ideologiska området.

Denna bland sinologer ökända handling, “Dokument nr 9”, upprättad på initiativ av KKP:s centralkommitté, är viktig om man vill förstå Kinas ambition att stöpa om världen.

Här, och i ett publicerat uppföljande dokument från den parti- och statskontrollerade Folkets befrielsearmé, Tyst tävling, döms ett antal “falska ideologiska trender” ut, däribland konstitutionell demokrati, fri journalistik och principen om alla människors lika värde.

Målmedvetet äter sig denna totalitära kampanj in i västerländska opinionskanaler, där varje kritisk synpunkt avfärdas som illasinnad amerikansk propaganda.

Strategin har ett namn, att omringa centrum och sedan ta taktpinnen: difang baowe zhongyang.

Ryssland utgör det statliga kort- och medelfristiga hotet mot friheten, rent fysiskt, här hemma.

Men sedan, för våra barn och barnbarn, är det Kina.

Så vi måste välja. Antingen väst, inbegripet EU, i sällskap med ett famlande och fumlande USA som ändå har försökt upprätthålla en världsordning på grundval av universella värden. Eller ett totalitärt, Kina, hjälpt av pandemin och orwellska maskiner, monterade på varje lyktstolpe och kontrollerade av systemets trogna tjänare, som vet allt om oss.

Så upprepar sig historien.

Inte sedan 1930-talet och Nazityskland har vi stått inför ett lika genomgripande och totalt hot.

Skall vi böja oss för makten och pengarna den här gången igen, för hoten, för trakasserierna, eller skall vi, redan nu, göra vår plikt och vår demokratiska samhällsmodell ännu lite bättre, ännu lite friare, ännu lite mer jämlik, ännu mer öppen?

Det är en fråga som överskuggar allt annat.

Det är den stora frågan.

MER ATT LÄSA

Den dolda handen. Hur Kinas kommunistiska parti underminerar västliga demokratier och omformar världen (Daidalos) av Clive Hamilton & Mareike Ohlberg.

Maoism. A Global History (Knopf) av Julia Lovell.

Chinas's Coming Upheaval (Foreign Affairs May/June 2020) av Minxin Pei.