Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Henrik Bredberg: Visst är det något med brittiska hjältar.

Marcus Rashford efter en ligamatch mot Fulham.Bild: Peter Cziborra
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Radions P1-morgon berättar om hur Marcus Rashford, idag firad fotbollsstjärna i Manchester United, flera gånger förmått landets konservativa regering att inte dra in de fria skolluncherna för de mest utsatta. Rashford har berättat om när han själv under sin fattiga uppväxt tvingades gå och lägga sig hungrig. Premiärminister Boris Johnson har öppet häcklat Labourledaren Keir Starmer för att Rashford varit mycket bättre än oppositionen på att påverka regeringen.
Svenska Dagbladet uppmärksammar att den brittiske krigsveteranen Tom Moore häromdagen avled med covid-19. När Moore i fjol skulle fylla 100 samlade han in pengar till hälsovårdssystemet NHS genom att vandra 100 varv med sin rollator i dotterns trädgård. Han fick ihop 32 miljoner pund, över 370 miljoner kronor, i donationer från 53 länder. Drottningen adlade honom.
Varken Rashfords eller Moores insatser hade nog hyllats i Sverige. Främst för att fri skollunch och en solidariskt finansierad sjukvård hos oss skulle anses vara självklarheter.
Men varför bygger inte britterna själva ett utvecklat välfärdssamhälle istället för att envisas med att rösta fram traditionstyngda Tories?
Kanske för att Sverige är Sverige. Och Storbritannien är Storbritannien. På gott och ont.
Gå till toppen