Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Bidens brist på karisma kan bli hans största tillgång.”

Om Joe Biden någonsin haft en egen idé har han dolt den väl, skriver Ian Buruma, akademiker och författare.

Joe Biden är en gammal politisk räv som vet exakt hur det politiska systemet fungerar – kompromisserna, ryggdunkarna, påtryckningarna och hur man hanterar tokstollar och dumsnutar. Det kan göra honom till precis den ledare USA behöver just nu, skriver Ian Buruma.Bild: Evan Vucci
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Det är lätt att underskatta Joe Biden. En del på vänsterkanten avfärdar honom nedlåtande som en politruk, en anpasslig partiarbetare. En artikel i den konservativa tidskriften National Review hade nyligen rubriken ”Joe Biden – medelmåttigheten personifierad”.
Så här långt är Biden inte en stor statsman, men i fyra decennier har han tagit sig fram i den ormgrop som politiken i Washington är. Han var 78 år när han valdes till president och kan inte avfärdas hur lätt som helst. Under alla omständigheter är han en synnerligen erfaren politiker.
Biden är varken en briljant tänkare eller en hjältemodig ledare. Han har inget övermått av karisma, en lättnad efter Donald Trumps fyra år av uppseendeväckande vanstyre. Om Biden någonsin haft en egen idé har han dolt den väl. Under sin presidentvalskampanj 1988 använde han till och med delar av ett tal den brittiske politikern Neil Kinnock hållit. Men Biden lade åtminstone inte skulden på sin talskrivare som Melania Trump gjorde när hon ertappades med att ha plagierat ett tal av Michelle Obama.
Frågan är om demokratier är bäst betjänta av briljanta eller hjältemodiga ledare. De senare kan te sig lockande i hårda tider. Men som den amerikanske författaren Gore Vidal påpekat: ”stora ledare orsakar ofta stora krig”. Också intellektuella med storslagna idéer kan hamna snett. Många vägrar ta till sig kritik från människor med andra åsikter och satsar varken tid eller intresse på någon de anser vara intellektuellt underlägsen.
Men en politiker som vill lyckas måste ha vänlighet och tålamod även med tokstollar, dumsnutar och andra irriterande personer som kommer i deras väg. Det är en del av jobbet.
Revolutionsivrare dömer ofta ut demokrati som medelmåttans väg. Den numera avlidne franska advokaten Jacques Vergès som försvarade många vänsterterrorister sammanfattade sin hållning så här: ”Ända sedan jag var liten har jag känt mig dragen till det storslagna, idén om Ödet snarare än lycka. Lyckan i europeisk tappning har solkats av socialdemokratin.”
Vergès menar att det finns något medelmåttigt i lyckan, motsatsen till romantikens Sturm und Drang där nyckelorden var våldsam storm och förtärande längtan. Men the pursuit of happiness, strävan efter lycka, finns inskriven i amerikanernas dna och genom Thomas Jefferson i USA:s självständighetsförklaring från 1776. Kanske är det därför revolutionärer till höger och vänster så ofta avskyr USA.
Det finns tillfällen då också demokratier behöver hjältar. Den måttligt kreative Neville Chamberlain var en kompromissernas man och inte den ledare Storbritannien behövde för att 1940 stå upp mot Hitler. I fredstid var Chamberlain en habil premiärminister, medan Winston Churchill sågs som en arrogant storskrytare. Men i maj 1940, när Storbritannien var illa rustat för ett krig mot Nazityskland, behövdes en aggressiv romantiker som Churchill för att ingjuta hjältemod i folket.
Olyckligtvis har många efterkrigspresidenter i USA härmat Churchill snarare än Chamberlain. Resultatet har blivit en del dåraktiga krig. Sökandet efter lycka gynnas sällan av presidenter som strävar efter krigisk ära och nationell storhet. Då är ledare som Biden mycket bättre.
USA:s nya president jämförs ibland med Franklin D Roosevelt. Många av hans supportrar anser att det är dags för en ny New Deal och genomgripande politiska reformer. För mycket pengar har koncentrerats till för få personer. Och så mycket har raserats de senaste fyra åren – som uppfattningen att sanning existerar – att det är omöjligt att återgå till läget före Trump.
Bidens uppgift är i vissa avseenden svårare än Roosevelts. Trots att den ekonomiska krisen var djupare på 1930-talet så hade Roosevelt en rejäl majoritet i kongressen. The New Deal blev en stor framgång, framför allt för att tillräckligt många människor litade på honom. Roosevelt var varken briljant eller heroisk, snarare en reparatör och fixare, helt enkelt en erfaren politiker. Som Biden.
Bidens viktigaste uppgift är nu att rädda USA:s demokrati och därför måste han återupprätta förtroendet för det politiska systemet. Han har lovat att överbrygga klyftorna i landet och återinföra hövlighet och sanning i den politiska diskussionen. I det arbetet kan Bidens brist på karisma bli hans största tillgång. Den storslagenhet han saknar, kompenseras av hederligheten han utstrålar.
Räcker det för att få igenom de nödvändiga politiska förändringarna? Alla Bidens initiativ kan rinna ut i sanden om Republikanerna sätter sig på tvären. Ändå har han större möjligheter att lyckas än flashigare eller radikalare politiker. Biden är en gammal politisk räv som vet exakt hur det politiska systemet fungerar – kompromisserna, ryggdunkarna, påtryckningarna och hur man hanterar tokstollar och dumsnutar. Det kan göra honom till precis den ledare USA behöver just nu.
När Biden flyttade in i Vita huset och i presidentens ovala arbetsrum tog han bort den byst av Winston Churchill som Donald Trump hade placerat på en väl synlig plats bakom sitt skrivbord. Det var ingen dålig början.
Ian Buruma, akademiker och författare. Hans senaste bok kom ut i september 2020 och heter The Churchill Complex: The Curse of Being Special, from Winston and FDR to Trump and Brexit.
Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Gå till toppen