Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Kverulansen börjar nå epidemiska nivåer – har gnällspikarna tagit över?

Christian Karlsson ser en tendens att många tar ut sin frustration över pandemin på företrädare för myndigheterna, här representerade av Taha Alexandersson på Socialstyrelsen, Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten och Svante Werger på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Sluta gnälla, är hans budskap.Bild: Jonas Ekströmer/TT
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Börjar Sverige domineras av gnälliga människor som tar alla chanser att finna lämpliga offer för sitt kverulansbehov? Tendensen har funnits ett bra tag, men med pandemin når fenomenet oanade höjder.
Allt som kommer från Folkhälsomyndigheten, alldeles speciellt från Anders Tegnell, ska sågas längs fotknölarna. Allt som kommer från ansvariga ministrar, alldeles speciellt från statsministern, är för sent, för lite, onödigt, okunnigt och ständigt sämre än omvärldens beslut. Gnället möter dig överallt: sociala medier, nyhetsinslag, debattprogram, partiledaruttalanden, egenutropade experter i vår omgivning. En syndabock ska utpekas och steglas!
Vart kommer det här ifrån? Jag känner inte igen omfattningen, även om starka tendenser har kunnat skönjas i exempelvis debatten om invandring och brottslighet. Men nu är det outhärdligt. Kanske är det smittsamt? Finns det ett vaccin?
Hur var det då tidigare? Till exempel under spanska sjukan 1918–1920? Den pandemi som tagit flest människoliv hittills, i absoluta tal. I Sverige drygt 37 000 personer, jämfört med drygt 11 000 under coronapandemin. Spanska sjukan tog i högre grad unga människors liv, vilket nog får anses än värre.
Inte för att jag personligen var närvarande, men min bild från berättelser jag läst och hört från de som var med, var inte att fokus låg på att hitta syndabockar. Man satsade i stället sin kraft på att hjälpa de drabbade och deras anhöriga, att starta insamlingar och hjälp i form av mat, kläder och tak över huvudet till de som drabbades. Därutöver levde man i skuggan av den olidliga slakt på unga män som just ägt rum i Europa under första världskriget. Något uttalat gnäll har inte skildrats i det jag läst och hört. Att någon myndighet eller politiker skulle förutsättas lösa samtliga uppkomna behov fanns inte på kartan. Man insåg att varken kungen eller statsministern kunde rå på den obarmhärtiga sjukdomen. Mottot verkar hellre ha varit: Ta eget ansvar och gör vad du kan för att i rätt ordning skydda dig själv, hjälpa dina närmaste och därefter övriga behövande.
Andra världskriget var ingen pandemi, men även utan att Sverige deltog i kriget, så testades under flera år vår förmåga att hålla i och hålla ut. Många viktiga matvaror försvann eller ransonerades. Drivmedel till fordon och maskiner begränsades starkt. Alla resurser skulle användas till att försvara och bevara Sverige som ett fritt land. Priset var högt, livet var stenhårt för de flesta. Inte gnällde man i onödan. Man gick samman, man stärkte sin grupp, man bildade en samlingsregering för att stå enig mot den hotande fienden. Jag har hört åtskilliga äldre människor beskriva denna tid som en fruktansvärt osäker och otrygg tid. Men nästan alltid talas det även om hur man hjälptes åt, ordnade fester med det lilla man hade, sjöng, skrattade, vandrade, idrottade och lekte. Det fanns en visshet om att man behövde varandra.
Samma sak ser jag antydningar till i dagens kris. Fast mest domineras samhällslivet av klagovisor om hur just jag och just min yrkesgrupp drabbats. Några står och slamrar med kastruller på gatan för att fylla förbjuds på deras barer på kvällarna, en del berikar sig genom att fuska med bidragen som staten ger som krisstöd, andra försöker bygga sin plattform som intressant person genom att smutskasta och förnedra dem som sitter med de svåra och ibland omöjliga besluten. Övertrampen är många.
Lägg gnället åt sidan, kavla upp ärmarna, gör och säg något positivt. Vi ser ljuset i tunneln, nu är det hög tid att låta gnället nå sin flockimmunitet. Hylla dem som vågat ta de svåra besluten för att hålla smittspridningen på en så låg nivå som möjligt. Hylla den otroligt uthålliga personal som tagit hand om alla sjuka, äldre och döende. Låt oss samla våra resurser till en extra löneutbetalning samt ett par extra semesterveckor till dessa sanna hjältar.
Christian Karlsson
Gå till toppen