Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Biståndet måste kunna användas som ett utrikespolitiskt verktyg.”

Det är orimligt att inte frysa eller se över stöd till länder som vägrar ta emot sina egna medborgare som utvisats från Sverige, skriver Hans Wallmark och Magdalena Schröder, Moderaterna.

För att få ett bistånd med god kontroll, med det långsiktiga målet att mottagarna ska kunna stå på egna ben, krävs reformer. Per Olsson Fridh hälsas välkommen i detta arbete. Annars är vi alltid beredda att göra jobbet, skriver artikelförfattarna.Bild: Anders Wiklund/TT
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
För idag en vecka sedan utsågs nya statsråd i regeringen. Ett av dem var Per Olsson Fridh (MP). Vi välkomnar honom till det nya jobbet som biståndsminister och ser fram mot en levande och aktiv debatt.
Sverige har en unikt stor biståndsbudget. Den motsvarar nästan halva EU:s budget för bistånd och i antal kronor tvingas svenska skattebetalare lägga mer pengar än till exempel medborgarna i Kanada, trots att det är ett land som har tre gånger så stor ekonomi som Sverige.
I år avsätter regeringen och dess stödpartier nästan dubbelt så mycket pengar till internationellt bistånd som till polisen. Vi vill minska biståndet, bland annat just till förmån för satsningar på rättsväsendet.
Per Olsson Fridh och vi må ha olika syn på hur mycket som ska läggas på biståndet, men vi borde vara överens om att de pengar som används ska leda till resultat. Sverige ska ha kontroll och inget bistånd ska försvinna i korruption eller hamna fel.
Under alltför lång tid har den allmänna debatten fokuserat på hur mycket pengar Sverige lägger på bistånd och i alldeles för liten utsträckning handlat om vilket resultat biståndet ger eller vad som ska uppnås genom det. Med Per Olsson Fridh som ny biståndsminister kommer kanske startskottet till en välbehövlig debatt om just innehållet.
Sverige har länge haft som utbetalningsmål att 1 procent av landets BNI, bruttonationalinkomst, ska gå till bistånd. Det har inte bara lett till att biståndet har tredubblats på 20 år, det innebär också att biståndet styrs utifrån helt andra principer än andra utgiftsområden. Först bestäms hur mycket pengar som ska spenderas – och därefter vad som ska göras och av vem. Det är fel.
Utbetalningsmålet kan leda till en press på att göra av med pengar. I slutet av varje år kan stora utbetalningar ske enbart för att Sverige ska komma upp i rätt summa, som motsvarar 1 procent av BNI.
Medan svenskt bistånd har tredubblats har de pengar som läggs på kontroll och uppföljning inte ökat i samma takt. Gapet mellan den summa som går till själva biståndet och den som går till viktig kontroll och uppföljning är stort – och växande.
Bistånd driver inte utveckling, men det gör ekonomisk tillväxt och handel. Därför måste FN:s utvecklingsprogram Agenda 2030 ses som ett program för tillväxt.
Långsiktigt måste Sveriges strategi när det gäller relationen med de länder som idag får bistånd vara att gå from aid to trade, från hjälp till handel. För att det ska kunna ske krävs reformer och förmåga till nytänkande. Inte minst genom att involvera näringslivet och den fria företagsamheten.
Moderaterna vill se en genomgripande översyn av biståndet och har på senare tid presenterat en rad förslag, bland annat pekat på att biståndet, likt många andra utgiftsområden, bör finansieras genom en fyraårig budgetram istället för utifrån dagens utbetalningsmål.
Biståndet måste också kunna användas som ett utrikespolitiskt verktyg. Det är till exempel orimligt att inte frysa eller se över stöd till länder som vägrar ta emot egna medborgare som utvisats från Sverige.
Moderaterna har även föreslagit att utgångspunkten för biståndet ska vara svenska intressen, sådant som ger resultat och vad Sverige varit historiskt bra på.
Katastrofhjälp borde utgöra en större andel av svenskt bistånd.Klimat- och miljösatsningar samt insatser som gäller människors hälsa, till exempel vaccinationer, är också områden som bör prioriteras.
Sverige ska ta ett globalt ansvar, men hur stort biståndet är i pengar räknat kan inte vara måttstocken. Det måste resultatet vara.
För att få ett bistånd med god kontroll, med det långsiktiga målet att mottagarna ska kunna stå på egna ben, krävs reformer. Per Olsson Fridh hälsas välkommen i detta arbete. Annars är vi alltid beredda att göra jobbet.
Hans Wallmark (M), utrikespolitisk talesperson.
Magdalena Schröder (M), riksdagsledamot och ledamot i utrikesutskottet.
Gå till toppen