Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Alliansfriheten var ju inte på riktigt tidigare heller.

Brittisk trupp och ett spanskt hangarfartyg under Baltops 2019, en amerikansk samverkansövning i Östersjön.Bild: Johan Nilsson/TT
Detta är tidningens huvudledare. HDs hållning är oberoende liberal.
Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik, skriver nio före detta politiker och ambassadörer på debattplats i Dagens Nyheter. Istället försöker Sverige ”ty sig till USA så nära som möjligt”.
Det är rätt häpnadsväckande slutsatser som de nio undertecknarna kommer fram till. Och samtidigt är deras ord inte alls förvånande – när man som läsare ser vilka som ingår i gruppen:
Thage G Peterson (S), en gång försvarsminister och – uppenbarligen – neutralitetsnostalgiker.
Den tidigare FN-ambassadören Pierre Schori (S).
Den ihärdiga nedrustningsivraren Maj Britt Theorin (S).
Den före detta riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus (C).
Den tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman.
Problemet är, skriver de, ”att våra anspråk på 'alliansfrihet' har ett allvarligt trovärdighetsproblem”.
Låt oss börja i denna ände, med trovärdigheten.
Det är sant att Sverige haft trovärdighetsproblem. I decennier.
De nio vill att Sverige ska vara ”en tydlig aktör för fred, avspänning och global samverkan”, och de drömmer sig tillbaka till den tid då Sverige i högtidstalen stoltserade med den säkerhetspolitiska doktrinen om ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Det är detta som undertecknarna kallar ”en självständig utrikes- och säkerhetspolitik”.
Idag vet svenskarna bättre. I alla fall de som tagit del av avslöjande uppgifter från forskare, författare och journalister:
Sverige har, sedan 1950-talet och framåt, inte alls varit alliansfritt i fred för att kunna vara neutralt i krig. Det formellt alliansfria Sverige har under täcket varit inkorporerat i Nato. Det svenska samarbetet med Väst – USA, Storbritannien, Norge, Danmark – har varit utbrett. Både officerare och höga politiker har känt till detta och bejakat det. USA har vetat, så klart. Men också Sovjetunionen och, på senare år, Ryssland. Fast det svenska folket hölls länge ovetande.
Det kan med fog kallas dubbelspel. Hyckleri. Helt enkelt inte sant.
Idag är det lättare att andas, lättare att uttala sanningen. Sverige har länge vetat var vi hör hemma. Bland västliga demokratier.
Det är riktigt att Sverige militärt kommit närmare USA. Det visade sig inte minst i december 2020, då det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet i riksdagen ställde sig bakom en uppmaning till regeringen att uttala en tydlig Natooption i den säkerhetspolitiska linjen. Det vill säga att Sverige – så som Finland gjort i många år – upprätthåller möjligheten att söka medlemskap i Nato den dag vi själva väljer att göra det.
Vilket de nio undertecknarna säger sig betrakta som ”en självklarhet”, eftersom Sverige är en suverän stat.
Jo, så är det förstås.
Sverige är en suverän stat och bestämmer själv när och om vi ansöker om medlemskap i Nato. Samtidigt förtydligar en Natooption vår plats i Väst. Sverige är sedan 1995 också en medlem i EU, Europeiska unionen. Och i EU gäller en solidaritetsklausul. I den slås fast att inget medlemsland, inte heller Sverige, kommer att förhålla sig passivt om ett annat EU-land blir angripet.
Denna klausul, i detta EU, ägnar de nio undertecknarna inte ett ljud. För dem tycks det bekvämt att bara vifta med hotet från det illasinnade USA.
De nio på DN Debatt hävdar att Sverige har bidragit till att öka spänningen i Nordeuropa. Så är det knappast. Inte heller har osäkerheten ökat om var Sverige står.
Att spänningen ökat i norra Europa är ett resultat av Rysslands aggressiva politik mot bland annat Georgien och Ukraina, inte av att Sverige för en öppnare och ärligare linje i säkerhetspolitiken. Det är just aggressioner som dessa som ett ansvarsfullt Sverige strävar att försvara sig emot.
De nio på DN Debatt tycks hellre vilja återgå till förljugenheten.
Gå till toppen