Klimatfrågan, skriver den isländske författaren Andri Snaer Magnason i sin nyligen utkomna ”Om tiden och vattnet”, är som ett svart hål. Så överväldigande att det enda sättet att närma sig den är indirekt: bakifrån, från sidan, genom minnen och mytologi. Det är enbart genom det mänskligt gripbara som vi kan förstå den omvälvning som i sig övergår all begriplighet.

I DN ger krönikören Åsa Beckman uttryck för samma tanke, och framhåller berättelsernas roll för att skapa förändring. Klimatfrågan behöver fiktionen eftersom människan så länge hon har funnits har tolkat sin värld genom att berätta den. Ingenting, menar Beckman, ”är så effektivt som gestaltning. Det är först när vi får intryck också genom sinnena som vi förstår inte bara med hjärnan utan med hela kroppen. Det är då vi berörs och begriper – på djupet.”

Det låter bestickande – men jag tror att en sak som dessa röster glömmer, är att berättandets roll i våra liv under årtusendena har förändrats radikalt. Om berättelserna i mänsklighetens gryning var ett sätt att komma i kontakt med djupa aspekter av verkligheten har de idag fått en helt annan funktion. Sagor, påpekar de brittiska författarna Paul Kingsnorth och Dougald Hine i sitt ”Dark mountain manifesto” från 2009, har av den civiliserade kulturen successivt förpassats till barnkammaren och kommit att ses som lustigheter snarare än allvar, en utveckling som med dagens konsumtionsdrivna underhållningssamhälle tagits ännu ett steg. Det är numera, konstaterar författarna, mycket svårt att föreställa sig att kungar en gång fruktat poeternas ord.

Vilket förstås inte innebär att berättelserna är frånvarande i vårt liv idag. Tvärtom – den mängd av berättelser som vi översköljs av genom teveserier, dataspel, filmer och romaner är större än någonsin förr. Skillnaden är att ingen längre gör sig någon föreställning om att dessa berättelser ska förmedla en djupare sanning om verkligheten; snarare utgör de en flykt från denna verklighet, en distraktion, ett sätt att få tiden att gå.

Mot denna bakgrund är förhoppningen om att fiktionen är en väg till förståelse och handling i klimatfrågan i bästa fall optimistisk, i sämsta fall kontraproduktiv. Själv betvivlar jag starkt att fiktiva gestaltningar av en framtida klimatdystopi är det som slutligen ska få oss att inse situationens allvar. På samma sätt som mängden av skräckartade robotskildringar knappast har haft någon hämmande inverkan på utvecklingen av artificiell intelligens, eller det enorma flödet av kvinnovåld i film och litteratur på något påtagligt sätt har gynnat arbetet för kvinnors trygghet.

Med andra ord är det knappast mer fiktionalisering av verkligheten vi behöver, i en tid då världen förfaller omkring oss medan vi i allt högre grad riktar vår uppmärksamhet mot de artificiella världar vi upprättat för oss själva. Berättelser är inte nog; det krävs också en förmåga att läsa dem mot verkligheten, en verklighet vars skogsbränder, vattenbrist, artutrotning och döende ekosystem borde göra varje dystopisk klimatfiktion överflödig. Att vi har förmågan att låta oss uppslukas av våra egna myter råder det ingen tvekan om – frågan är om vi ännu har viljan och förmågan att ta till oss det som ligger utanför dem.