Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Varken fjällen eller gallerian.

Coronatröttheten ligger som en blöt filt över februari. Men det är inte läge att dra till fjälls – och alternativet är inte gallerian. Eller hat och hot.

Skidlift i Idre, tidigare i februari. Visst ser det lockande ut.Bild: Anders Wiklund/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Det var den vintern. Solig, kall och generös med is för att vara Skåne, men slut lagom till sportlovet. Coronautmattningen växer. Håglösheten. Femtio nyanser av grått.
Så kommer sportlovet med en efterlängtad paus för många – och det är klart att fjällen lockar. Men stanna hemma. Viruset är inte tämjt och den brittiska mutationen ökar nu snabbt, också i Sälen.
Är det någon som bryr sig? Utöver kungafamiljen, som ställer in sin traditionella sportlovsresa på grund av pandemin. Exemplariskt. Medan statsepidemiolog Anders Tegnell uppenbarligen inte tror att fjällturer förvärrar läget och tycker att det därför inte behövs någon allmän reseavrådan:
"Är det bättre att alla stockholmare stannar i Stockholm och går på en galleria eller om var och en åker upp till fjällvärlden och håller sig från andra?", sade han på en presskonferens förra veckan.
Fast detta är ju samme Tegnell som i fjol den här tiden inte tyckte det var någon fara med återvändande sportlovsresenärer – bland annat från Ischgl, som sedan visade sig vara ett epicentrum för smittspridningen i Europa, "lilla Wuhan". Frågan är också varför alternativet till vita backar måste vara just en trång galleria.
Ett år in i virushelvetet och trots risken för en tredje smittvåg, verkar många ha slappnat av. Den nedåtgående kurvan har brutits, smittspridningen har parkerat sig på en hög nivå och Folkhälsomyndigheten noterar att folk inte tycks ta rekommendationerna på lika stort allvar som tidigare. Det är mer liv och rörelse i städerna och fler antas därför jobba på jobbet.
Coronans tid har blivit vardag. Det kan helt enkelt vara så att vi vant oss vid larmen, att viruset har blivit det nya normala och att fatalismen tar över: kanske det inte är farligt att slarva lite, har man inte blivit smittad hittills så lär det gå bra också framöver; det där med solidaritet, att försöka hålla samhällssmittan i schack och inte överbelasta vården känns inte så viktigt?
Istället för att var och en skulle ta sitt ansvar – hålla i, hålla ut och hålla avstånd – riktas ilska och frustration över att tillvaron är så kringskuren mot beslutsfattarna. Som i att "hade de bara gjort rätt från början skulle allt vara bra".
Värre lär det bli nu när beskare medicin väntar. I onsdags meddelade socialminister Lena Hallengren att det kan bli aktuellt att stänga ner delar av landet, med stöd av pandemilagen.
Fem nya förslag på skärpningar skickades ut på remiss, med allt ifrån att stänga gallerior, gym och butiker till att begränsa tillträde till vissa platser. Fast också att införa ett nytt system där allmänna sammankomster och offentliga tillställningar delas upp i flera kategorier med olika begränsningar. Rimligt – i större rum kan fler hålla avstånd än i små – men tydligast här är ändå att det blir råddigt.
Bland reaktionerna syns, grovt skissat, tre kritiska grupper: de som hela tiden tyckte sig veta bättre och nu fått sin uppfattning bekräftad; de som menar att regeringen bara ställer till det för dem och så de som inte följer restriktionerna, men ändå fortsätter att efterlysa tydligare regler.
Bland dem som hela tiden visste bättre anas rentav en viss skadeglädje: ha, nu blir det nedstängning, i alla fall, regeringen och Folkhälsomyndigheten har haft fel hela tiden och måste erkänna det. Så blir offentlig avbön viktigare än att åtgärderna anpassas efter smittläget.
En bred grupp är alla inom kultursektorn, idrott och näringslivet som drabbats av restriktionerna och tycker att de är felriktade. De argumenterar för att just de borde få lättnader, för att just deras bransch drabbas. Med en underton av att beslutsfattarna är ignoranta eller nonchalanta.
Det är lätt att glömma att det – fortfarande – handlar om ett nyckfullt virus. Att människor dör i covid.
Regeringen kritiseras, på goda grunder, för senfärdighet och otydlighet. Folkhälsomyndigheten likaså. Smitthanteringen har inte hållit måttet. Sveriges dödstal sticker ut. Och något beror det på.
Gamla försyndelser, som den stora melodifestivalfinalen på Friends arena tidigt i mars 2020 och hanteringen av återvändande från utlandet i fjol den här tiden, sticker fortfarande ut. Men sedan dess har smittan gått ner. Hela sommaren var lugn, först en bit in på hösten sköt smittotalen iväg igen, i Sverige som på andra håll.
Munskydd? Skolstängningar? Lockdown? Något görs ju fel, även om hobbyepidemiologer gör klokt i att vänta på coronakommissionens djupare analys om vad som skulle ha gjorts annorlunda. Det kan vara så enkelt – och svårt – att det är vi, alla, som står för detta. Som inte tvättar händerna, inte jobbar hemma och håller avstånd, inte avstår från kontakter eller isolerar oss när det kliar i halsen och näsan rinner.
Den tredje vågen följer ingen naturlag. "Det är ingen våg som kommer av sig själv", som Tegnell konstaterade i Aktuellt häromkvällen.
Mest alarmerande just nu är ändå tonläget i debatten. Hatet och hoten. Att forskare väljer att inte forska mer på covid-19 efter påhopp och hot i sociala medier. Att medarbetare på Folkhälsomyndigheten behöver polisskydd. Att kritiska forskare kallas landsförrädare. Det är orimligt och, självklart, oacceptabelt.
De ä bar å åk? Smittspridningen är oroande, mutationerna sprids, men i Åre ringlar köerna och från flera andra skidorter hörs varningar för att gästerna gör det där vi alla pandemitrötta ville just nu: tar semester från pandemin.
Det trista är att pandemin inte tar semester.
Gå till toppen