Filmen räknas inte till mästerverken på vita duken, men i sin västerngenre är den oemotståndlig. Originalversionen från 1960 – det finns en mindre lyckad nyinspelning från 2016 – har en rollbesättning som än idag framkallar rysningar av förväntan hos medelålders män, i unga år formade av amerikanska bioupplevelser:

Yul Brynner, Steve McQueen, Charles Bronson, James Coburn.

Handlingen utspelar sig i Mexiko och är baserad på en av Akira Kurosawas samurajklassiker, men framstår ändå som, ja, väldigt amerikansk. En brokig skara revolvermän bestämmer sig för att hjälpa en by som hemsöks av banditer.

Motvilliga good guys mot blodtörstiga bad guys.

Möjligen kan detta uppfattas som en aning omodernt i tider som dessa, men filmens titel är desto mer aktuell:

The Magnificent Seven.

På svenska Sju vågade livet.

Förra lördagen friades USA:s avpolletterade president Donald Trump av senaten i det andra riksrättsmålet, impeachment, mot honom sedan representanthuset en månad tidigare hade beslutat om åtal. I amerikanska riksrättsprocesser fungerar representanthuset, kongressens undre kammare, som åklagare och senaten, den övre kammaren, som domstol. Åtalspunkten var, med anledning av stormningen av Kapitolium den 6 januari, ”anstiftan till uppror”.

Republikanen Trump, som avgick den 20 januari, är den ende amerikanske president som har åtalats vid två tillfällen. Förra gången, då Trump också friades, gällde det maktmissbruk och motarbetande av kongressen.

Mer än hälften av senatorerna, 57 av 100, ville fälla Trump för en vecka sedan, men det räckte inte för den kvalificerade majoritet, två tredjedelar, som konstitutionen kräver.

Utfallet av omröstningen har, vid sidan av coronapandemin, satt sin prägel på veckans internationella nyhetsförmedling. Världens mäktigaste demokrati, som satt en ära i att samlas i kritiska skeden, framstår som mer splittrad än någon gång sedan inbördeskriget på 1860-talet.

Bortsett från att privatpersonen Trump har flera brottsutredningar och stämningar hängande över sig, om allt från skattebedrägeri till sexuella trakasserier, betyder utgången inte att hans destruktiva presidentskap kan läggas till handlingarna.

Under rättegången framkom nya och hårresande detaljer om Trumps ansvar och om hur nära det var att stormningen av kongressbyggnaden i Washington ledde till ett veritabelt blodbad mitt i den amerikanska demokratins tempel. Presidenten, som uppviglat folkmassan, följde med nöje dramat på tv och vägrade i flera timmar att göra något för att lugna situationen.

De svårläkta såren kommer att definiera amerikansk politik för lång tid framöver. För aldrig förut i modern tid har USA:s demokratiska institutioner varit utsatta för ett så allvarligt hot inifrån som under Donald Trumps sista tid i presidentämbetet.

Allra tydligast är konsekvenserna för Republikanerna, ett av USA:s två helt dominerande politiska partier.

Därav den högst aktuella betydelsen av filmtiteln The Magnificent Seven eller, om man föredrar det, Sju vågade livet.

Sju republikanska senatorer hade det magnifika modet att sätta nationens intressen och konstitutionens principer framför det egna partiet genom att rösta för att Trump skulle fällas. Övriga republikaner, antingen fanatiskt lojala med Trump eller skräckslagna för att förarga hans väljarbas, röstade för en friande dom.

I samma ögonblick förändrades villkoren för de sju frondörernas politiska liv: redan nu är de föremål för hat, hot och brännmärkning av sina partivänner.

Ty Republikanerna – vars förste president var Abraham Lincoln, slavarnas befriare och unionens räddare – har tagits över av en rasistisk och i många fall våldsbejakande radikalhöger som vädrar morgonluft efter fyra år med själsfränden Donald Trump i Vita huset. Det var den högern som i mobbens form angrep Kapitolium, eggad av Trumps lögnaktiga påståenden om att han hade vunnit presidentvalet den 3 november, men att Demokraterna fuskade sig till Joe Bidens seger. Syftet var att stoppa kongressens certifiering av valresultatet.

Stora delar av det republikanska partiet har, med inspiration från Donald Trump, lierat sig med beväpnade rasist- och högermiliser med namn som Proud Boys, Oath Keepers och Three Percenters.

Sådana grupper, som frodats under Trump, förespråkar våld mot politiska motståndare och strävar i vissa fall efter att provocera fram ett nytt inbördeskrig, boogaloo, för att säkra vit överhöghet i ett USA som genomgår stora demografiska förändringar.

I Texas har den republikanska partiavdelningen officiellt anammat slagord från den skvatt galna rörelsen QAnon, som hävdar att Donald Trump bekämpar en liberal-kommunistisk sammansvärjning av pedofiler, finansierad av judiska intressen. I Arizona har partiet uppmanat sympatisörer att ”ge sitt liv” för att ogiltigförklara presidentvalet. Republikanerna i Oregon gör gällande att stormningen av Kapitolium i själva verket var arrangerad av den radikala vänstern. Och i Michigan har militanta högerextremister belönats med topposter i delstatens republikanska partiorganisation.

Trumplojalisterna har förvisso den allmänna opinionen emot sig. Enligt en mätning från tv-bolaget ABC, publicerad i förra veckan, anser 56 procent av amerikanerna att Trump borde ha fällts. Men en stor majoritet av de väljare som röstade på Trump – 77 procent, enligt en mätning från Fox News i mitten av december – delar uppfattningen att valet stals från honom, trots att detta har avfärdats av domstolar och ansvariga myndigheter.

Med tanke på att nästan 75 miljoner amerikaner lade sin röst på Trump säger det fortsatta stödet för honom något djupt beklämmande om hur hans lögnstrategi har transformerat amerikansk politik och opinion.

Går det att numera beskriva Republikanerna, en gång The Grand Old Party, som ett parti som accepterar demokratins grundläggande principer?

Knappast.

Det internationellt ansedda demokratiinstitutet V-Dem vid Göteborgs universitet konstaterar, utifrån ett värderingsindex över så kallat illiberala partier, att Republikanerna ”på senare år har retirerat från att upprätthålla demokratiska normer” för att bli ”långt mer illiberalt än nästan alla andra” regeringsbärande partier.

Detta är tragiskt och potentiellt katastrofalt, inte bara för USA. För hur man än vänder och vrider på saken är USA världens mäktigaste och mest stilbildande demokrati. Om den fallerar riskerar även andra att dras med.

Förhoppningarna om en annan utveckling kan, en smula tillspetsat, uttryckas så här: att de sju senatorerna representerar en besinningens kraft som till sist räddar byn. De utgjorde förvisso en liten minoritet bland kammarens republikaner, men var, trots allt, några fler än väntat.

Följaktligen finns det anledning att lägga dem på minnet:

Mitt Romney från Utah, Bill Cassidy från Louisiana, Lisa Murkowski från Alaska, Susan Collins från Maine, Ben Sasse från Nebraska, Richard Burr från North Carolina, Patrick Toomey från Pennsylvania.

De hade olika bevekelsegrunder och olika förutsättningar att våga göra vad de gjorde. Romney, republikansk presidentkandidat 2012, har en stark, egen bas bland Utahs mormoner. Liksom Collins och Murkowski var han från början skeptisk till Trump. Cassidy, den kanske mest överraskande frondören, är en annars solitt konservativ senator som blev ursinnig när hans president försökte undanröja ett legitimt valresultat.

Burr och Toomey har tidigare meddelat att de lämnar senaten efter kongressvalet nästa år och kan därför fästa mindre avseende vid konsekvenserna av hur de röstade i riksrätten.

Romney, Collins, Sasse och Cassidy behöver inte möta väljarna igen förrän 2024 eller 2026. Den enda av de sju som söker omval redan nästa år, då många Trumplojala republikaner lär ha det ”stulna” presidentvalet i färskt minne, är Lisa Murkowski, som företräder USA:s till ytan största delstat men också en av de minst befolkade.

Medveten om den risk hon tog deklarerade Murkowski i anslutning till senatens omröstning:

”Om jag inte kan säga vad jag anser att vår president borde representera, hur kan jag då be Alaskas väljare att låta mig representera dem?”

Bland sju som vågade är Lisa Murkowski den som vågade mest.

Det var nog så som grundlagsfäderna, i upplysningens anda, föreställde sig sitt system av maktbalans och ömsesidig kontroll mellan lagstiftande, verkställande och dömande makter: förnuft, omdöme och heder framför parti, egenintresse och maktlystnad.

Lisa Murkowskis exempel leder tankarna till ett mytomspunnet ögonblick. Året var 1787 och det konstitutionella konventet i Philadelphia hade just enats om en författning. Det sägs att en dam gick fram till delegaten Benjamin Franklin. Hon frågade vad överläggningarna hade resulterat i.

Franklin svarade:

”En republik, min fru, om ni kan bevara den.”

Det är Amerika.

Nästan som på bio.

MER ATT LÄSA

77 Days: Trump’s Campaign to Subvert the Election (The New York Times, 31/1 2021).

Briefing Paper No #9, 26 October 2020. New Global Data on Political Parties (V-Dem Institute).

It Was All A Lie. How the Republican Party Became Donald Trump (Diversified Publishing) av Stuart Stevens.

Everything Trump Touches Dies. A Republican Strategist Gets Real About the Worst President Ever (Free Press) av Rick Wilson.

These Truths. A History of the United States (W W Norton) av Jill Lepore.

USA:s historia (Historiska Media) av Lennart Pehrson.