Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Sverker Sörlin: ”Vinterstudion” har blivit vår katedral för den utrotningshotade årstiden

Just därför kunde programmet vara så mycket mer, menar idéhistorikern Sverker Sörlin.

Yvette Hermundstad och André Pops, programledare för SVT:s ”Vinterstudion”.Bild: Janne Danielsson/SVT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Hur ska det gå för ”Vinterstudion”? Redan till nästa säsong minskar utbudet. De flesta längdtävlingar försvinner. Om de inte råkar äga rum i Österrike eller Schweiz. Kanske kan norska tävlingar också komma med. Det verkar osäkert om SVT sänder VM och OS.
Betyder det något? Jag tror det. Är det bra? Troligen inte. Kan vi göra något åt det? Absolut!
Vad är ”Vinterstudion”? En mycket lång sportsändning? Ett medieformat? En blasfemi? Som Nietzsche påpekade: det som blivit ett begrepp kan inte definieras, det måste tolkas.
Själv brydde jag mig inte mycket om formatet när det dök upp år 2007. Det hade inte saknats vintersport på tv – behövde vi detta maraton? Hur skulle man orka lyssna på allt sammanbindande tugg, ibland kallade ”analyser”?
Det gick ändå någorlunda, och det gick också att hoppa över. Själv stryker jag kläder framför tv:n under lättare partier. Det har gjorts undersökningar: att göra annat medan ”Vinterstudion” flimrar i bakgrunden är, inte överraskande, vanligare bland kvinnor än bland män.
Vintersporter var på uppgång kring millennieskiftet, särskilt längdåkning, efter en lång period av folklig reträtt när byar och skogar i norr tömdes. Skidskyttet hade blivit ett stort nytt intresse. Alpint var alltsedan Stenmark en svensk paradgren. Bakom konceptet fanns också en marknadslogik som nu drevs till tablåmässig fulländning. För att skapa kontinuitet och volym hade man startat världscuper. Den första, för alpint, 1967. Skidskytte tillkom 1977 för män, 1982 för kvinnor. Längd 1982.
Initiativtagare var den schweiziske journalisten Serge Lang, som skrev för Paristidningen L’Équipe och hade förstått vad medierna behövde. Särskilt den expanderande televisionen. Lang skrev själv i en tillbakablick: ”a new medium had arisen. The growth of television highlighted the need for a change in the ski racing’s format”.
Olika sporter betydde att olika publiker runtom i Europa med minutprecision kunde spridas ut över den europeiska befolkningens helgledighet för att optimera tittandet och därför marknadsvärdet av evenemangen. Idrottarna fick finna sig i att agera magneter åt medierna och, ytterst, deras annonsörer.
Därför behövde tävlingsformaten anpassas. De långa loppen blev färre och även längdskidåkning blev en arenaidrott med kortare spår, mer sprint och större drama. Det väckte debatt – om amoraliska spurtvinnare och citatmaskiner som Petter Northug. Men vi har vant oss. Värdekonservativa reflexer av det slag som Lena Andersson svarade för nyligen (SvD 6/2) är numera sällsynta, även i Norge där de länge utgjorde en betydande opinion, inte minst bland tunga medieexperter och före detta elitåkare.
”Vinterstudion” är med andra ord först och främst en del av underhållningsindustrin. Det viktiga ordet är ”industri”. Få vill egentligen påminnas om att man deltar i denna industri. Allra minst vi som tittar. Utan de miljoner som utövar vår nu allra största breddidrott – skärmtid – skulle vintersporterna vara övervägande lokala och åtskilda i tid och rum, som de var ända fram till 1980-talet.
”Vinterstudion” för oss i någon mening alla samman, men bara i land efter land. Det har många skäl. Komplicerade rättighetsfrågor sätter ramar. Det är svårt att se programmet utanför Sverige. När jag vistas i Norge är det inget problem eftersom vintersportsändningarna i NRK är minst lika bra som i Sverige.
I andra delar av världen handlar det om en djupare form av exil. I New Jersey, där jag bodde år 2014, fick jag köpa in mig i hela kanalpaketet, det hjälpte ändå inte eftersom längdskidåkning i Sotji-OS inte visades av NBC som hade alla rättigheter (jag har aldrig sett så mycket rodel…). Jag fick ställa klockan och ligga under täcket och lyssna på NRK radio. Bättre lyckades jag med Pyeongchang-OS då jag bodde i Vancouver. Kanadensarna har större känsla för snö och även för längdskidåkning och sänder OS på nationella CBC.
”Vinterstudion” är nationell, som sport är för det mesta. Den brittiske sociologen Michael Billig poängterade redan på 1990-talet att idrotten är en viktig del av det han kallade ”banal nationalism”. Banal i betydelsen ganska oviktig och för det mesta harmlös. Men inte mindre engagerande för det.
En sociolog som följt Billig i spåren är norske Rune Slagstad som i sitt idéhistoriska storverk ”(Sporten)” (ja, med parentes, 849 sidor, 2008) kunde visa att idrott är en samhällskraft av enastående dimensioner, och egentligen allt annat än banal. Hos Slagstad har sportens olika ideal både estetiska och djupt politiska resonanser. Vandringen, och för den delen längdskidåkningen, vetter mot det sinnliga och estetiska och kan därmed knytas till en utvidgad, livsbejakande förståelse av välfärdsstatens medborgerlighet. Han kontrasterar den mot den äldre militära, kroppskontrollerande idrottstanken som levt vidare i ”discipliner” som gymnastik och alpinism.
Under 1900-talet skapas vad Slagstad kallar ”ögonblickets katedraler”, en referens till det överjordiska, men samtidigt estetiska i sportens avgörande moment. Han hänvisar i sin tur till Guy Debords situationistiska klassiker ”La société de spectacle” (1967). Tour de France och stora fotbollsmatcher är spektakel, sevärdheter i det ostoppbara nuet. De påminner om teaterns, operans och dansens underbart flyktiga ögonblick, men har sin egenart i det oförutsägbara vilket gör att de intar en friare relation till estetikens formkrav.
”Vinterstudion” kan därmed uppfattas som ett slags andligt högkvarter, en sambandscentral mellan alla ögonblickens katedraler som, filtrerade genom olika nationella mediekanaler, utbjuds till sina marknadssegment. En finurlig legering av sociala sfärer – sportens, marknadens, trons och konstens – som vanligtvis följer helt olika rationaliteter, för att använda Max Webers begrepp.
Nationalismen i ”Vinterstudion” hålls, helt i enlighet med Billigs program, på en rätt dämpad nivå. Svenska tittare förutsätts visserligen tycka att det är bra att svenska utövare gör goda resultat, hamnar ”på pallen” och så vidare, och uppsnacken och deras rituella förhandsintervjuer lyfter sällan in någon icke-svensk utövare eller tränare. Men man avstår från fanborg i studion, vikingahjälmar och andra mer offensiva uttryck för patriotism. Till och med regeringens presskonferenser – om coronabekämpningen till exempel – har numera en betydligt mer fosterländsk inramning än nationalkanalens sportsändningar.
Det som istället betonas är vintern. Snön, ja själva snöflingan är programmets tecken. Inte mindre viktig är kylan, framhävd genom sin motsats: elden som flammar framför sittgruppen (också ett emblem för den olympiska), och värmen från programledarnas tjocka, för det mesta ljusa tröjor (inga svarta arkitektpolokragar).
Kanske kunde man säga att det är den ställföreträdande gemenskapens värme som genomsyrar ”Vinterstudion” och omfattar de trivsamt medverkande, i kontrast till de huvudsakligen ensamma tittande.
Ensamma eftersom konsumtionen av denna typ av underhållning individualiserats alltmer eftersom hela vårt samhälle individualiserats. I den linjära medievärlden deltog vi alla samtidigt och medierna trollband ibland hela familjer framför lägerelden. Nu har vi alla lärt oss att vi nog egentligen alla är enskilda jägare på vår savann.
Men också ställföreträdande gemenskaper kan betyda något för den växande gruppen ensamma vuxna, ungefär som den Gud som fanns i fädernas kyrka inte heller syntes. Gemenskapen uppstår genom tron.
Vintern hyllas med andra ord, och därmed fosterlandet eftersom Sverige förutsätts tillhöra jordens vinterländer. Men så är det inte heller längre. Vintrarna blir allt kortare, snö och kyla allt mer sällsynt. Jag tror att detta gjort det allt viktigare att ha en särskild vinterplats som går att lita på, och vinterverksamheter som verkligen äger rum någonstans. ”Vinterstudion” utgör den kalender vi numera uppfattar som den faktiskt existerande vintern.
Själva namnet ”Vinterstudion” får därmed en dubbel innebörd. ”Studio” – inte bara som en förmedlare, utan också i bemärkelsen en genuint skapande plats. Ett rum för experimentell verksamhet, där en alternativ verklighet frammanas, ungefär som alkemisten i sin studerkammare kunde uppsöka eller rentav frambringa nya världar och nya legeringar, ibland även guld! Inte helt olikt det rum vi förut uppsökte på söndagarna, kyrkan, där vi var välkomna att en stund fördjupa oss i ett andligt rike, också det i fantasin gyllene.
Frågan är om inte vintern håller på att bli vårt andliga rike, snarare än vårt jordiska. Vintern är en hägring och utan studion skulle den inte existera. Kanske är det heller ingen slump att dess startår var just 2007, det år då klimatfrågan fick sitt slutliga genombrott efter Sternrapporten om den globala uppvärmningens kostnader och Al Gores film ”En obekväm sanning”, det år då både Gore och FN:s klimatpanel mottog Nobels fredspris. Vintern höll på att bli en utrotningshotad art och vi kunde alla kollektiviseras som dess sista dagars heliga, före den stora snösmältningen.
Den kristna, särskilt protestantiska geografin återkommer i Protect Our Winters, snöns vita och västerländska försvarsrörelse med huvudsaklig förankring i Nordamerika, Europa och de anglo-amerikanska kolonierna. Även POW grundades 2007, av amerikanska snowboardproffset Jeremy Jones. Man vill att ”skid- och brädåkare ska ta ett större ansvar för sin klimatpåverkan och att snösportvärlden ska bli en starkare röst i samhällsdebatten”.
Här finns öppningar för public service-bolagen när det idrottsmediala monstrum Serge Lang skapade nu blivit så stort och lönsamt att det inte längre kan hållas kvar inom de nationella skaklarna. Kanske kan även denna kris uppfattas som en kreativ utmaning? Vad ska SVT göra?
Om utrymmet för själva tävlingarna krymper kanske man kunde låna inslag från andra koncept, som samtal, magasin och tematiska forumprogram. ”Vinterstudion” skulle då förena idrott med vinterförsvar.
Det har redan börjat som en trevande rörelse i opinionen med Björn Ferry som folkkär pionjär på klimattåget. Jag har själv medverkat i ett klimatsamtal i studiosoffan före COP-mötet Katowice 2018. Det var fullt möjligt. I takt med att klimatet blir en växande folkrörelse som redan börjat prägla också idrotten och sporten borde det finnas utrymme för att bygga fler och tätare samband mellan ”vinter”, ”idrott” och ”klimat”.
Själva begreppet ”Vinterstudion” skulle då kunna växa och befolkas av alla de nya, och kanske några gamla, personligheter som redan börjat uppstå kring denna nya fas av samhällsutvecklingen. Idrottsfolk förstås i första hand från vinterns många grenar som kan vittna från vinterförsvarets frontlinjer. Men också journalister som utvecklar nya, digitala former för sitt arbete, utvecklare av utrustning och produkter, utövare av konst med klimat och vinter som tema.
Vinterpatriotismen kan flyttas från sin diskreta bakgrund till ett mer utvecklat tema. Den svenska sommaren vi älskar, kunde här bli den svenska vintern, som vi kanske älskar ännu mer, särskilt nu när vi så ofta saknar den. En gnutta spleen och elegi bland sekundstriderna. Utmana vintern. Diskutera den. Ta in ”Studio ett”, ”Spanarna” eller ”Agenda”, eller korsa underhållningsindustrin med kultur, kunskap, vetenskap, frågesporter. Fylla ordet ”analys” med innehåll.
Kanske utgör bristen på tävlingar en dold välsignelse? Pandemins moment av acceleration mot en annan medial ordning, som vi nu måste tänka fram, eftersom vi är miljoner som bryr oss och som vill fortsätta ha kompetent, ansvarstagande vinter(sport)journalistik.
Samhällen behöver något att samlas kring. Sporten förenar trots allt. Ögonblickets katedraler är också andliga platser. Vi behöver gemenskaper som skär tvärsöver gränser som sporten gör.
Vi behöver dessutom en tävlingsarena när vi ska skära ner våra utsläpp med tio procent per år – där hela vårt lands prestationer kan visas upp, diskuteras, jämföras. Och en nation ska folkbildas, till att göra saker annorlunda, klokare, bättre.
Idrotten är bra på prestationer. Under det nyss inledda Agenda 2030-årtiondet måste vårt land prestera det oerhörda för att klara klimatmålen och för att vi ska ha några vintrar kvar. Denna nationella bragdkamp kunde väl ”Vinterstudion” ta ledningen för och hålla in i mål. Ett helt folk kommer att heja!
Sverker Sörlin är idéhistoriker, författare och medarbetare i Dagens Nyheter. Utgav 2011 ”Kroppens geni: Marit, Petter och skidåkning som lidelse” (Weyler) och skrev efterordet i Jonas Grens nyligen utgivna sonettkrans ”Tävlingsdräkten” (Vendels förlag 2021). Ledamot av Klimatpolitiska rådet.
Gå till toppen