Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Till sist fick jag nog, vände mig om och gav honom en smäll på näsan

Jag tröttnade efter att ha fått en spark bakifrån i kön till cafeterian.Bild: Hussein El-alawi
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Jag fick glädjen att få gå till ett jobb för fem år sedan. Trivdes jättebra med allt – kolleger, chefer och arbetsplats. Firman var bra och även min utveckling på jobbet. Men för tre år sedan anställdes några nya och det dröjde inte länge innan en dålig stämning och oro spreds på arbetsplatsen.
En gång stod jag och en kollega och pratade när en nyanställd gick förbi. Utan förvarning kom det en spark på mitt ben.
"Ahmenvafan – vad gör du?", sade jag
Just då gick en chef förbi och undrade vad som stod på?
"Jag blev sparkad på benet" sa jag.
"Åhja, det är inte så farligt", sa chefen till mig.
"Men du, var snäll och gör inte om det", sa chefen till den som sparkade.
När jag mötte personen senare kom onda ögat och kommentarer om att jag var tjallare. Sparkarna upprepades och jag talade om detta för min chef som svarade: "Jag ska ta tag i det." Inget hände och jag blev mer förtvivlad.
När jag berättade om detta för en nära anhörig, tappade denna hakan över chefens flathet och sa: "Det där måste du nog lösa själv, ingen kommer att hjälpa". "Vad ska jag göra?" frågade jag. Min anhörig svarade: "Slå honom på näsan." Nej, det vill jag inte", svarade jag. "Jo, men det är nog det enda språk han fattar och känns det så lovar jag att han slutar".
Det fortsatte med sparkar och störande på jobbet tills en dag då jag tröttnade efter att ha fått en spark bakifrån i kön till cafeterian. Jag vände mig om och gav honom en smäll på näsan. Nu kanske det kan sluta. Samma dag blev jag inkallad till chefen som sa: "Det där var inte bra, så får man inte göra."
"Nej, men jag har ju talat om för dig vad han sysslar med!"
"Jaja, men han har det lite svårt så vi får vara lite ursäktande mot honom."
Till min förvåning slutade sparkarna komma. Han hade fattat och vi blev faktisk ganska goda vänner. Men han har arbetskamrater som än idag håller på och jäklas på jobbet så till den milda grad att jag knappt vill gå dit. Varje gång problemen påtalas nekar gärningsmannen. Problemen har nu varat i tre år och jag orkar snart inte mer.
Jag fick skjuts hem av en anhörig och då brast jag ut i gråt och talade om hur det står till. Fick rådet att stå ut lite till och att denne skulle vara där och stötta.
Tilläggas bör att jag själv inte alla gånger är så lätt att tas med men våld använder jag bara i självförsvar. Jag har funderat på att byta arbetsplats men idag är det inte så lätt och jag har ju till största delen hyggliga arbetskamrater och trivs trots allt ganska bra.
Nu kommer jag till den mest skrämmande delen i min berättelse. Detta handlar inte om en arbetsplats för vuxna utan om en klass med 12-åringar – alltså en 4:de klass i Ängelholms kommun. "Arbetsplatsen" är en skola. Mina "arbetskamrater" är i verkligheten klasskamrater. De "nyanställda" är nya elever på skolan och mina "chefer" är bakbundna lärare/mentorer/rektorer.
Detta är på intet sätt en unik eller ny företeelse på våra skolor utan pågår varje dag och fortgår år efter år utan någon ändring. En elev kan uppföra sig som den vill mot andra elever, lärare och övrig skolpersonal. Språket som framförs av elever i låg- och mellanstadierna hade fått en råbarkad sjöman att rodna. Ingen skugga ska falla över skolans bakbundna personal för uppfostran ska bedrivas i hemmet och undervisning ska bedrivas i skola.
Vilken vuxen hade accepterat att ha en arbetsplats som ser ut på detta viset? Här gäller det barn och alla undrar varför det ser ut som det gör i vårt samhälle? Svaret finns mellan raderna i texten.
Hade detta skett på en "vanlig" arbetsplats hade det tagit hus i helvete med facket, anställningar som upphört och så vidare... Men våra barn/ungdomar och skolpersonal tvingas stå ut med detta.
All heder till er som kämpar men det är en kamp som förloras varje dag så länge ingen slår näven i bordet och säger: Nu är det nog!
Pappa till elev
Gå till toppen