Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anna Hellsten: Ge mig den stora världen, den med plats för alla man inte känner så väl!

Vänskaperna överlever coronan, men inte de andra relationerna.

Bild: Jenny Rydqvist
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
I slutet av sommaren flyttade vi. Ett vanligt år hade vi bett familj och vänner komma över. Låtit dem fylla de främmande rummen med välbekanta skratt och parfymlukter, nån blomkvast i hörnet, flottiga vinglas att plocka undan dagen efter. Det kunde vi inte. De enda som kom förbi var flyttgubbarna, ett par vänliga danska killar som joggade mellan vinden och källaren med våra grejer. Jag har inga som helst minnen av dem som bar våra flyttlådor förra gången, eller förrförra gången, men dessa två minns jag. Jag lärde dem att ”loft” heter ”vind” på svenska. Jag minns mannen i säkerhetsbutiken som lånade ut en flaska låsolja till mig också, för han tyckte det verkade onödigt att jag skulle köpa en hel. En snäll tekniker som kom förbi och lagade ugnen, kliade vår kanin bakom öronen och bannade oss för att vi inte satt upp en brandvarnare ännu. De var inte de viktigaste människorna i mitt liv det här året. Men de var människor. Andra människor.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen