Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Geir Gulliksen: För att skriva en roman måste man vara sårbar

Vilka får skriva om sex? Och på vilket sätt? Författaren Geir Gulliksen känner igen sig i ångern efter att ha gett ut en explicit bok. ”Den som försöker betrakta samhället genom sexualiteten måste vara beredd på att allt blir läst som bekännelser.”

Den norske författaren Geir Gulliksen har gett ut flera böcker om relationer, varav den senaste på svenska – ”Bli snäll igen” – gavs ut i början av året. Han är också förläggare på förlaget Oktober.Bild: Peter Frennesson
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Varför skriver kvinnor så mycket om sex? frågar Sven Anders Johansson i Aftonbladet (10/2), och han önskar debatt, förstås. Den får han också, men vad vill han egentligen? För det första påstår han att yngre kvinnliga författare skriver mer om sex än manliga författare, och för det andra att de skriver mycket om ”våldsamt sex”, där kvinnor lockas av män som både slår och knullar dem. För det tredje hävdar han att nästan inga manliga författare skriver fritt om heterosexuellt sex, med texter som söker mångtydighet och moralisk oklarhet. Han nämner en ung manlig författare som försökte att skriva om en våldtäkt som kanske ändå inte var en våldtäkt, och som blev pressad att göra strykningar i romanen innan den kom ut. Detta enda exempel är allt Johansson behöver som bevis för att slå fast: Det är inte tillåtet för män att skriva om hur sammansatt och motsägelsefull vår sexualitet (eller vårt intima liv) är. Just nu är det bara kvinnliga författare som kan tillåta sig det, påstår han.
Han kommer fram till att alla dessa yngre kvinnor skriver ett slags utvecklingsromaner där huvudpersonerna till slut frigör sig från de våldsamma sexuella relationerna. Även om de lockas av män som är hårdhänta, gör de sig av med den typen av förhållanden. Det som först ser ut som ett litterärt överskridande av rådande moral, slutar alltså nedslående nog med att ändå bekräfta den rådande moralen. De unga kvinnliga författarna skriver en litteratur ”där moralen och normerna överskrids och bekräftas på de korrekta sätten, av de rätta subjekten”.
Jag tror inte att Johansson vill säga att kvinnor är tråkiga och trygghetssökande både när det gäller litteratur och sex. Eller? Törs han bara inte säga det rätt ut? Att han tycker det ser ut som om kvinnor egentligen önskar sig försiktigt sex och en litteratur som bekräftar de rådande normerna? Vilka är de rådande normerna inom sexualiteten, förresten?
Första gången jag skrev en roman om kärlek, kön och sexualitet hade jag en känsla av att kasta mig ut från en hög höjd.
Jag förstår mycket väl att Sofia Rönnow Pessah (HD och Sydsvenskan 17/10) reagerar på att hennes roman ”Männen i mitt liv” är en av de böcker som ska bevisa att kvinnliga författare nu har hegemonisk makt över beskrivningen av heterosexuell sexualitet. För det första uppfattar jag inte romanen som en harmoniserande utvecklingsroman. Istället läser jag den som en produktivt olöst och rasande drift med den manliga sexuella enfalden. Dessutom är den en desperat klagosång över den sexuella förställelsen. Den beskriver hur lätt vi hamnar i att göra oss till dåliga porrskådespelare i våra egna liv. Skrev jag ”vi”? Det är inte alls säkert att Rönnow Pessah har tänkt sig det så, men jag identifierar mig mer med den kvinnliga huvudpersonen än hennes manliga sexpartners. Jag förstår att jag får presenterat för mig en hel del specifikt kvinnliga sätt att göra sig till ett sexuellt objekt på – att bli dragen i hästsvansen och behöva beskriva sig som en duktig liten hora, till exempel – men jag läser det ändå som om detta händer med mig. Så är det ju att läsa en roman.
Sofia Rönnow Pessah romandebuterade förra året med ”Männen i mitt liv”.Bild: Hussein El-alawi
Jag förstår också att hon har ångrat att hon skrev en roman med explicit innehåll. Ibland har jag också ångrat mig. Första gången jag skrev en roman om kärlek, kön och sexualitet hade jag en känsla av att kasta mig ut från en hög höjd. Även om vi tror att vi lever i ett samhälle där allt sexualiseras, har vår offentlighet ett ängsligt förhållande till intima beskrivningar. När vilken kriminalförfattare som helst beskriver groteska våldsdetaljer uppfattas det som medvetna litterära grepp, men den som försöker betrakta samhället genom sexualiteten måste vara beredd på att allt blir läst som bekännelser. Jag ser inte på det jag skriver som specifikt manliga erfarenheter, jag försöker hellre gå efter det som skulle kunna vara sant. Och det finns goda skäl att inte låta sig skrämmas, tror jag, för den som skriver sig tätt in på det intima livet kan hitta förbluffande klara bilder av samhällets syn på makt.
När du skriver en roman kan du däremot uppleva att det du skriver börjar att motsäga allt du står för, allt du tycker och helst önskar tycka.
I sitt inlägg skriver Rönnow Pessah en mening som jag tycker borde ha varit ingraverad över varenda bokhylla där romanerna placeras på biblioteken: ”... medan historien skrivs av vinnarna, skrivs romaner av de som förlorar något”. Det känns upplysande bara att upprepa den meningen. För är det inte så att hon här identifierar den sårbarhet som ska till för att skriva en roman? Om du vill skriva en bra roman måste du ha mist något eller på ett grundläggande sätt ha bragts ur fattning och kontroll, du måste ha ett skäl till att vilja hitta ett annat språk än det vanliga, vardagliga, instrumentella.
Dessutom kan du inte använda en roman till att försvara din position, om du har någon, du kan inte använda en roman till att ge dig själv rätt, du kan inte använda den till att vinna en diskussion med. När du skriver en roman kan du däremot uppleva att det du skriver börjar att motsäga allt du står för, allt du tycker och helst önskar tycka, och att romanen river upp och förstör dina möjligheter till att vara den du allra helst vill vara i ett socialt sammanhang. Jag vet mycket väl att det skrivs en del romaner som försöker att bevisa det ena eller andra, men de flesta av dem slår i slutändan djupa sprickor i den sanning författaren helst ville ge uttryck för. Och det är väl då skrivandet börjar bli intressant.
Rönnow Pessah menar att det är kvinnor som har förlorat något, medan män har haft makten över sexualiteten så länge att de inte har tillgång till det förfrämligande eller den akuta sårbarhet som kvinnor har upplevt. Det stämmer absolut, så länge vi håller oss på strukturell nivå eller gruppnivå. Men romaner skrivs och läses av individer. Det kan inte vara så att varenda manlig författare är ofrivilligt underkastad det samlade manliga utnyttjandets historia, lika lite som varje kvinnlig författare är i kontakt med den djupa upplevelse av svek som Rönnow Pessah skriver fram.
”... det är kanske mest i offentligheten som vi pratar om sex och manlighet på ett så enfaldigt sätt, ett så schematiskt och fördomsfullt”, skriver Geir Gulliksen.Bild: Tobias Andersson
Och här kommer Helena Granström in i debatten (Expressen 16/10) på ett befriande direkt sätt med att berätta en anekdot om en manlig kollega som för första gången i sitt liv har slagit en kvinna på rumpan – antar jag – under sexakten. Hon bad honom om det, säger han och detta nya han har lärt sig ger honom en förförisk kraft i det egna kärlekslivet. Han upplever att andra kvinnor kan se det på honom och att de söker sig till honom, och han berättar för dem att det de behöver är att bli ”spöade och knullade”. De kvinnor han pratar med ”är ihop med sådana där jämställda män som diskar och tar halva föräldraledigheten”.
Vad är det som händer här? Finns det verkligen bara två sorters män? Antingen är vi jämställda, svaga och tråkiga, eller så är vi riktiga män med starka händer och ett begär som får kvinnor att bli skakiga i knäna. Var kommer den här idén ifrån om att det inte är möjligt att både ta halva föräldraledigheten och samtidigt ta hand om den du älskar med kraft och beslutsamhet? Detta är en konstruktion som lever i vår kultur, en förödande förenkling av mäns möjligheter, tror jag. Men det händer något annat här som kanske är mer intressant. För den kollega Granström berättar om är ju bara ännu en man som vill göra det rätta, och som rusar fram med hopp om att äntligen kunna tillfredsställa kvinnorna. Så snart en kvinna har lärt honom att det kan vara skönt att bli smiskad, vill han ut och missionera om detta till alla andra. Han har funnit lösningen. Huvudpersonen i Rönnow Pessahs roman möter också ett par älskare som anstränger sig för att göra det bästa, som försöker ändra sig i förhållande till det som blir fel, men hon märker det inte, för henne är varje övertramp bara en bekräftelse på att män är oanvändbara. Någon kunde säkert ha tänkt på detta som en invändning mot romanen, men för mig klargör det bara huvudpersonens förtvivlan.
I de verkliga liven, i rummen och i sängarna, är sexualiteten en laddad zon där lockelse, äventyrslust, sårbarhet och stolthet balanseras av män och kvinnor som prövar sig fram och hoppas på det bästa.
I kärleken är de flesta av oss nybörjare, ända tills det är för sent, ända tills så många fel har gjorts att vi står där ensamma med vår djupa besvikelse. Stackars oss då! Och stackars Sven Anders Johansson! Han har ju faktiskt en poäng, men varför ska han ge de kvinnliga författarna skulden? Så fort kvinnor intar ett fält, börjar gnället om att männen trycks undan. Är det för att de gamla privilegierna glider ur händerna? Det är sant att det är hög tid att män får en mer nyanserad bild av sin sexualitet, och kanske kan litteraturen hjälpa oss med det. Åtminstone kan litteraturen försöka komma ikapp livet.
För det är kanske mest i offentligheten som vi pratar om sex och manlighet på ett så enfaldigt sätt, ett så schematiskt och fördomsfullt. I de verkliga liven, i rummen och i sängarna, är sexualiteten en laddad zon där lockelse, äventyrslust, sårbarhet och stolthet balanseras av män och kvinnor som prövar sig fram och hoppas på det bästa. I det sexuella är vi både självförglömmande och självmedvetna, vi kan vara på jakt efter enkel förlösning och djup mänsklig bekräftelse samtidigt. Ofta är vi dessutom väldigt lättskrämda, ett avvisande sätter sig djupt i kroppen.
Också det kan litteraturen berätta om.
Översättning från norska: Ida Ölmedal.
Gå till toppen