Hur recenserar man en bok som i ena stunden diktar om verkliga mammor som blir spottade i ansiktet och kallade för apor när de åker tåg med sina barn, och i nästa framhåller metaforen som förtryckande språklig figur?

Efter att ha läst Mara Lees bok ”Främlingsfigurer”, ett blandverk med inslag av dikt, essä och skönlitterär fiktion, är mitt eget svar: Med stor tvekan.

Den rasism som Mara Lee skärskådar genom vardagsliv, myt och litteratur är så djupgående och allt genomsyrande att den präglar till och med de närmaste relationerna – också, eller kanske till och med i första hand, det vi kallar för kärlek. Den får, som hos författaren Ta-Nehisi Coates, svarta föräldrar att slå sina barn i uppfostringssyfte, för att undvika att vita poliser gör det istället. Och den ger, som hos sociologen W E B Du Bois, föräldrars avgrundsdjupa sorg när barnen rycks ifrån dem ett stråk av lättnad – lättnad över att deras lilla pojke eller flicka inte längre behöver utsättas för den systematiska förnedring som det innebär att existera som svart kropp i en värld dominerad av vita.

Rasism är, menar Lee, ett fenomen som ofta felaktigt förknippas enbart med hat, när det i själva verket färgar samtliga människans affekter och känslor, inte minst det vi själva uppfattar som kärlek och begär. När en rasifierad kvinna anses åtråvärd eller vacker, är det ett omdöme lika djupt präglat av historiens kolonialism och slaveri som när en rasifierad man beskrivs som ful och skrämmande – och när icke-västerländska kvinnor uppskattas för sin föregivna fallenhet i att ge barn, män och åldringar omsorg, är det bara nya sätt för den vita kroppen att göra det den alltid gjort, nämligen försätta den bruna, svarta eller gula i sin tjänst. Att detta inte sällan sker under förespegling av att rädda de icke-vita ur deras misär, gör knappast det hela mindre vämjeligt.

”Främlingsfigurer” närmar sig det rasistiska tänkandet med lika delar förtvivlan och klarögd envishet, och exponerar dess flagranta former – diskriminering, misshandel, spottloskor och tillmälen – vid sidan om de mer subtila beteenden som troligen inte upplevs som mindre våldsamma av den som utsätts för dem dagligen. Som politisk ögonöppnare gör boken med andra ord tveklöst sitt jobb, men som litteratur upplever jag texten som mer problematisk, i det att den inte tycks vilja låta mig tänka fritt och prövande kring den analys jag ställs inför.

När författaren exempelvis refererar en dikt av den amerikanska poeten Claudia Rankine, i vilken ett barn inte vill sätta sig på platsen bredvid en svart kvinna på ett flyg, och mamman bekräftar barnets vilja genom att istället ta platsen mellan dem, skildras detta som ett otvetydigt uttryck för rasism. Vad dikten vittnar om är, menar Lee, att rasfördomarna går så djupt i vår kultur att inte ens ett litet barns blick är befriad från dem. Men detta görs utan att läsaren av Lees diktreferat får kännedom om några detaljer vare sig om kvinnan eller om barnet: Hur såg kvinnan ut, förutom att hon var svart? Hade barnet träffat många människor med annan hudfärg än dess egen förut? Tyckte barnet kanske inte om att sitta bredvid främlingar överhuvudtaget? Kan man avläsa mammans agerande som att hon istället visar barnet med sin egen kropp att främlingsfiguren inte är farlig? Att ingen av dessa frågor anses ha någonting att tillföra analysen, kan jag inte tolka som uttryck för något annat än att förekomsten av rasism i denna scen är en premiss, snarare än en slutsats.

Ett annat problem som jag ser med boken är dess didaktiska anslag. Lee förmedlar sambandet mellan rasfördomar och kolonialt förtryck å ena sidan och den fornnordiska mytologins dödsgudinna Hel och Mary Shelleys porträtt av monstret i Frankenstein å den andra inte genom associativa kopplingar, utan genom en sorts demonstrativ bevisföring. Tonen gör att åtminstone jag, när Lee levererar en novell om en stum utländsk kvinna som plötsligt dyker upp i en låst bur mitt på torget i en sydsvensk småstad, inte längre förmår att möta denna text som litteratur i verklig mening – vad jag känner mig stå inför är istället en pedagogisk illustration av en politisk analys som författaren själv lika gärna hade kunnat uttrycka i icke-gestaltad form.

Och det slår mig att litteraturens grundgrepp egentligen inte skiljer sig så mycket från den politiska aktivismens: Man väljer en viss aspekt på världen, ett speciellt sätt att varsebli, och prövar hur det skulle vara om denna blick tog över helt och hållet. Men skillnaden mellan dem är att litteraturen trots allt härbärgerar en insikt om att denna blick är en bland många, och att en aspekt, oavsett hur brännande angelägen, aldrig kan fånga världen i dess helhet. I ”Främlingsfigurer” är den insikten, som jag upplever det, alltför frånvarande.