Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Osignerad ledare håller linjen.

Andreas Johansson Heinö har fel – fast rätt.Bild: Anders Wiklund/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Tackar som frågar, Liberal Debatt, den osignerade ledaren lever och har hälsan. Den har sin givna plats i den kakofoni som samhällsdebatten är – och ska vara.
Intresset för opinionsjournalistik har varit stort de senaste decennierna och ledarskribenter står högt i kurs. Eller som Liberal Debatt formulerar det i sitt färska nummer, med fokus just på åsiktsbildningen:
"Skarpa pennor med rockstjärnestatus blir värvade likt dyra fotbollsspelare och de vattentäta rekryteringsskott som tidigare gick mellan ledarredaktioner har luckrats upp."
Fast frågan är om inte denna stjärnstatus är i dalande nu när var och en är sin egen tyckare – och kan samla flertusenhövdad publik på sociala medier - och allt färre verkar förstå vad en ledarskribent, eller för den delen en ledare, är. Till skillnad från allsköns influerare.
Låt oss börja där:
I en ledare formuleras tidningens hållning. Inte den enskilda ledarskribentens eller ledarredaktionens. Utan tidningens, alltså, utifrån dess politiska färg och tradition. Utåt svarar sedan redaktören för det som skrivs.
Flera ledarsidor har trots allt lämnat denna tradition, när dagens personfixering och affärsmodell krokat arm. Och det är bekymmersamt.
"Det finns en risk att tidningarna i sitt behov av att konvertera digitala prenumeranter vill lansera sig än mer som identitetsprodukter och därför uppmuntrar tendensen med ledarskribenter som karikerade åsiktsföreträdare, snarare än intellektuella journalister med rätt att dra slutsatser", skriver Expressens kulturredaktör Karin Olsson i Liberal Debatt och understryker att de osignerade ledarna ska vara något större än de enskilda rösterna:
"Utan dem förlorar ledarsidan sin raison d’être och riskerar att tappa sin position, för att bli en plats för krönikörer i mängden."
En varning att ta på stort allvar. De flesta tidningarnas affärsmodell idag är ju att ta betalt genom prenumerationer. Läsarna betalar, helt rimligt, för vad de får. Men samtidigt blir ju själva journalistiken en del av marknadsföringen och högljudda profiler med åsikter som sticker ut lyckas tränga genom bruset bättre än intellektuella analyser i osignerade ledare. Det där bruset som redan består av – andra – högljudda röster och klatschiga formuleringar.
Med detta försvinner läsarens förståelse för vad en ledare är. Här uppkommer också missuppfattningen att en enskild skribent ändrar tidningens hållning.
Statsvetaren och skribenten Andreas Johansson Heinö tar frågan ett steg vidare i Liberal Debatt och hävdar att ledarsidorna idag bara är distributionskanaler för sina skribenter:
"Ledare, i betydelsen ett välformulerat ställningstagande i centrala politiska frågor som vilar på en för tidningen gemensam och i stadgar fastslagen ideologisk linje, skrivs inte längre."
Att det inte stämmer kan jag vittna om, från en vardag där denna tidnings oberoende liberala hållning dagligen diskuteras på möten och formuleras i texter. Ledare med signatur, men framför allt huvudledare utan.
Men överdriften är ursäktad, för Andreas Johansson Heinö är ute i ett angeläget ärende. Ledaren är fortsatt viktig för samhällsdebatten och frågan förtjänar att lyftas. Så tack för visat intresse, Liberal Debatt, säger jag och skriver under med namn och titel. Till skillnad från dagens huvudledarskribent.
Gå till toppen