Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Henrik Bredberg: Guld är alla & värda. Tänk om Juholt glänst.

FOTO: Jan CollsiööBild: Jan Collsiöö
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Polletten trillade nog inte omgående ner hos alla som nyligen såg notisen om att Mona Haskel dött, 85 år gammal. Mona vem? Men hon var en betydelsefull person. Sekreterare, bokhållare, scripta och allt-i-allo åt den legendariska komikerduon Hasse Alfredson och Tage Danielsson.
Mona Haskel var, har humorkonnässören Kalle Lind förklarat, och:et i Hasse och Tage. Eller, om man så vill, &:et i Hasse & Tage eller å:et i hasseåtage.
Hon skötte det mesta utanför scenen åt de geniala mångsysslarna. Och hon hade en uppgift bredvid att sätta in kvitton i pärmar och stoppa manus i stencileringsapparaten. Hon var det goda samvetet. Hon var alltid den som först fick se och höra nya sketcher, sånger, skämt, upptåg och annat som duon spånat fram, det var hon som fick göra tummen upp eller ner. Och hon stod för vad hon tyckte och tänkte, berättar regissören Daniel Alfredson, son till Hasse.
Daniel Alfredson säger att det också var precis vad Hasse & Tage behövde. En person med integritet, som inte höll inne med sina åsikter, något som gjorde att komikerparet trots allt fick ett så långt liv tillsammans.
Kanske bidrog Mona Haskels omdöme till att Hasse & Tage – trots deras sprakande kreativitet och sprudlande fantasi – så sällan blev plumpa, så sällan trampade över. Visst blev det liv i luckan ibland, som när sketchen ur Gula hund från 1964 där en Gösta Ekman med Tourettes syndrom envisas med att säga ”pitt”, vilket slutade med en riksdagsdebatt om fula ord i tv.
När Kalle Lind intervjuar Mona Haskel i ett avsnitt i podden Snedtänkt samtalar de två om huruvida Hasses sång Efter kaffet ur revyn Glaset i örat hade kunnat framföras idag. Och Lind har nog rätt, det är tveksamt. Att en man i hög hatt och monokel sjunger att han efter kaffet vill ”ha små läckra kvinnor, kärleksgudens undergivna sexslavinnor, en cigarr, ett glas likör och sen amour”, det skulle vara ett snäpp mer än vad som faller den ungdomsgeneration på läppen som ständigt har känselspröten ute på jakt efter sexistiska förlöpningar.
De behövs så ofta, dessa och, & och å. De som inte spelar huvudrollerna, men som är oundgängliga för att essen ska kunna glänsa. På scen, på idrottsplanen, i näringslivet. För att inte tala om i politiken.
Oftast är det inte dessa medarbetare, dessa komplementspelare, som märks. Men det märks ofta när de inte är på plats.
Tänk er en Håkan Juholt, en eldig retoriker och talare, som fått en stab av nyttiga medhjälpare runt sig när han blev partiledare (S) i mars 2011. Medarbetare som stoppade honom innan han gjorde fadäser, som ibland sade till Juholt att vara tyst, att tacka nej, att ligga lågt. Hade Juholt då kunnat bli en klassisk S-hövding istället för en politisk driftkucku som fick gå inom mindre än ett år?
Eller Mona Sahlin. Tänk henne med medarbetare runt sig som gav henne markservice, som såg till att dagisavgifterna blev betalda, som snabbt gjorde tummen ned när hon tog upp fel plastkort för att betala Tobleronechokladen.
Dessa och, & och å. Guld är de värda.
Gå till toppen