Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Regering och riksdag har beslutat att vi ska ha varg i Sverige. Skåne är inte undantaget.”

Idag träffar länsstyrelsen företrädare för LRF och Skånes fårintressenter för ett möte om varg. Vi ser fram emot en fortsatt konstruktiv dialog. Det skriver Annelie Johansson, miljödirektör vid Länsstyrelsen i Skåne.

Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Texten har uppdaterats.
För att rovdjurstätheten av varg ska kunna minska i Mellansverige behöver spridningen ske söderut, och det är också vad som har skett de senaste tio åren, skriver Annelie Johansson.Bild: JESSICA GOW / TT
Fyra företrädare för lantbruket i Skåne är oroliga för vargens intåg i Skåne (Aktuella frågor 16/3). De representerar LRF Skåne, Skånes fårintressenter, Skåne-Blekinge jordägareförbund och Skånes arrendatorsförening, organisationer Länsstyrelsen i Skåne har en nära och konstruktiv dialog med.
För länsstyrelsen är det viktigt att ge korrekt och saklig information i rovdjursfrågor. Därför behöver vi bemöta några faktafel i de fyra företrädarnas resonemang och reda ut missuppfattningar om den svenska rovdjursförvaltningen.
• Om vargrevir i Skåne. ”Flytt av vargar eller utökad skyddsjakt, bör kunna beviljas i Skåne eftersom Naturvårdsverket idag inte har några planer för vargrevir i Skåne”, hävdar företrädarna för lantbruksnäringen. Men det stämmer inte. Den nationella rovdjurspolitiken innebär att rovdjurstätheten ska minska i Mellansverige där flest vargar finns, och att varg ska tillåtas sprida sig inom sitt forna utbredningsområde.
Sverige är indelat i tre förvaltningsområden för rovdjur, det norra, mellersta och södra. 90 procent av Sveriges vargar finns idag i det mellersta förvaltningsområdet. I norra delen av Sverige sker idag mer än 10-procentiga förluster (mer än 25 000 renar) inom rennäringen på grund av angrepp av de stora rovdjuren (björn, varg , lodjur, järv och kungsörn). Utanför renskötselområdet, mellersta och södra Sverige, angrips varje år 400-600 tamdjur, främst får, av de stora rovdjuren.
För att rovdjurstätheten av varg ska kunna minska i Mellansverige behöver spridningen ske söderut, och det är också vad som har skett de senaste tio åren. Det finns vargrevir i Södermanland, Östergötland och i Jönköpings län. I Skåne, efter mer än tio år med besök av vandringsvargar, har Länsstyrelsen Skåne i år konstaterat att ett vargpar har etablerat sig på Linderödsåsen. Reviret består av en vargtik som har vandrat ned från Östergötland och en hane som vandrat ned från Västmanland.
Länsstyrelsen har flera uppgifter när det gäller de stora rovdjuren: Dokumentera och informera om förekomsten i länet, bevaka att de inte orsakar stora skador på tamdjur, utföra besiktningar av tamdjur efter ett misstänkt angrepp av stora rovdjur, och möta de tamdjursägare som drabbats. Det är ett komplext uppdrag som kräver saklighet och respekt för människor, lagar och bevarandemål.
Om krav på snabba åtgärder. Företrädarna för lantbruksnäringen hävdar att: ”Länsstyrelsen i Skåne har genom ett komplicerat förfaringssätt, som krav på dna-test, i flera fall fördröjt och i praktiken tagit bort möjligheten att skydda får från angrepp.” Förvaltningsdomstolen har i domar gjort klart att den ställer krav på att det så långt möjligt är säkerställt att det är det djur som gjort angreppen som ska jagas vid skyddsjakt. Länsstyrelsens enda möjlighet att fastställa vilket djur det rör sig om är att ta dna-prov från angripna djur. Dna-analyser görs på Grimsö forskningsstation. Också prover som skickas dit akut tar dagar eller i värsta fall någon vecka att få svar på.
Även om skyddsjakt är ett av verktygen i rovdjursförvaltningen så är den ett ineffektivt och trubbigt sätt att skydda får, och utan andra verktyg är den inte heller en långsiktig lösning. Vargarnas snabba och långa vandringar gör att nya angrepp kan ske långt ifrån det första angreppet under skyddsjaktstiden. Ett antagande om att det sannolikt är samma varg som har gjort två angrepp samma vecka räcker inte som motivering i ett skyddsjaktbeslut på varg.
Om rovdjursavvisande stängsel. Företrädarna för lantbruksnäringen hävdar att ”skydda får med sådana stängsel är för de flesta fårägare inte ekonomiskt möjligt och på vissa platser inte heller praktiskt görbart … Staket som håller vargar ute hindrar också människor att röra sig i skog och mark." Ersättningen för rovdjursavvisande stängsel är inte först och främst tänkt att bekosta helt nya stängsel, utan att komplettera befintlig stängsling så den blir rovdjursavvisande. Erfarenheten visar att vargar oftast tar sig in under stängslet, och då räcker även ett väl sträckt fårnät långt. Att befintliga stängsel blir rovdjursavvisande behöver inte inskränka friluftslivet.
Regering och riksdag har beslutat att vi ska ha varg i Sverige och Skåne är inte undantaget.
Idag träffar representanter för Länsstyrelsen företrädare för LRF och Skånes fårintressenter för ett möte om varg. Vi ser fram emot en fortsatt konstruktiv dialog. Tillsammans kan våra organisationer med gemensamma krafter arbeta med saklig information och rådgivning till tamdjursägare för att minska risken för angrepp i Skåne.
Annelie Johansson, miljödirektör vid Länsstyrelsen i Skåne.
Gå till toppen