Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Sätt mer färg och fart och fläkt på svensk politik.

100 år av allmän och lika rösträtt hyllades med ett ljusspel på riksdagens fasad i januari 2021.Bild: LARS SCHRÖDER/TT
Detta är tidningens huvudledare. HDs hållning är oberoende liberal.
Unikt läge, utropar DN/Ipsos när väljarbarometern för mars presenteras. Och visst, läget kan mycket väl vara unikt. Just nu ligger tre partier väldigt illa till. Vid valet om ungefär ett och ett halvt år är det helt öppet vem som kommer att bilda regering i Sverige.
Vid riksdagsvalet den 11 september 2022 ser det mörkt ut för de tre partierna Liberalerna, Kristdemokraterna och Miljöpartiet.
Liberalerna, som på söndag sammanstrålar i ett digitalt partiråd för att rösta om huruvida partiet följer partiledaren Nyamko Sabuni och verkar för en borgerlig statsminister även om det kräver stöd från SD, ligger kvar på 3 procent i folkligt stöd.
Lika lågt stöd som Miljöpartiet, 4 procent avrundat uppåt, får Kristdemokraterna, som enligt DN/Ipsos tappar väljarsympatier till såväl M som SD.
Det är med andra ord mycket som kan hända under de cirka arton månader som återstår till valet 2022. Omöjligt är att säga vilka partier som hamnar under riksdagens fyraprocentsspärr och därmed vilka partier som bildar regering.
Låt oss för ett ögonblick konstatera att det också kan bli marigt för väljaren att taktikrösta i nästa val. När det är omöjligt att säkert säga vilka partier som åker ur är det också svårt att i förväg räkna ut om kamrat 4 procent, som så många gånger hjälpt V kvar i riksdagen, nästa år kan ge en hjälpande hand åt S-parhästen Miljöpartiet. Eller vilket parti – KD eller L – som har skäl att hoppas på att en borgerlig broder 4 procent kommer till undsättning.
Kanske lika bra det. Om ett parti inte klarar spärren på egen hand, tack vare en lockande egen politik, har det knappast gjort sig förtjänt av en plats i riksdagen.
I Sveriges politiska landskap får de tre största partierna – S, M och SD – nu 27 respektive 22 och 20 procent. De två halvstora – V och C, får 11 respektive 9 procent. Väljarna dras mot de större partierna, särskilt i kristider som nu under en coronapandemi.
Det har världen visat under det senaste året. Coronakrisen har vänt upp och ned på tillvaron i allehanda samhällen med stängda gränser och igenbommade företag. Allt medan folket har slutit upp bakom sina regeringschefer. Det handlar inte bara om Stefan Löfven (S). Mette Frederiksens danska socialdemokrater har fått starkt stöd, liksom bland andra Boris Johnson i brittiska konservativa Tories och holländarnas liberale Mark Rutte.
Den som följer forskningen inom det statsvetenskapliga gebitet om väljarbeteende vet att rörligheten ökat rejält de senaste sju decennierna. Kan det månne rädda Nyamko Sabuni och hennes nödlidande partiledarkollegor inom KD och MP?
Mellan 1960 och 2018 växte andelen partibytare i de nationella valen från 11 till 36 procent, visar statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson i rapporten Flytande väljare 2018 (rapport 2020:10) inom valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet.
Partiidentifikationen har minskat. Klassröstandet likaså. Valundersökningarna visar att klassröstningen – alltså väljarnas benägenhet att låta klass och yrkesposition väga tungt på valdagen – har minskat dramatiskt sedan 1950-talet.
”För partiernas del är drömmen om trogna partiväljare över”, heter det i rapporten.
Men då kanske L , KD och MP kan hoppas på att en ännu större rörlighet kan rädda dem i nästa val?
Nja. Mellanvalsrörligheten vid valen 2002–2018 har, skriver Henrik Ekengren Oscarsson, snarare stabiliserats kring en historiskt hög nivå mellan 32 och 37 procent. De svenska väljarna har visserligen blivit rörligare, men samtidigt har de inte blivit särskilt mycket mer rörliga under perioden efter millennieskiftet.
DN/Ipsos väljarundersökning för mars visar överlag små förändringar. Enligt opinionsanalytikern Nicklas Källebring är pandemin en bidragande orsak till det stabila opinionsläget.
Och i så fall måste L, KD och MP lita till sin egen förmåga att locka väljare. Med mer färg och fart och fläkt in i politiken.
Gå till toppen