Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

"Jag vill inte bli avtrubbad"

Anna-Lena Laurén är en prisad finlandssvensk journalist med Ryssland som bevakningsområde. I Sankt Petersburg trivs hon, men värnar utanförskapet på samma gång.

"Journalistens uppgift är inte att ställa olika åsikter mot varandra", säger Anna-Lena Lauren som i stället vill ta reda på så mycket som möjligt, för att sedan försöka beskriva hur det är.Bild: @Oksana Yushko
Hon har just utsetts till årets journalist i Finland. I motiveringen nämns att hon ger en sakkunnig rapportering om ”politik, oliktänkare och vanliga människor runt om i Ryssland” och att den ”hjälper på ett unikt sätt till att förstå vart landet är på väg och vad vanliga ryssar tänker”.
Det är ingen oerfaren reporter som har tagit emot detta Finlands tyngsta journalistpris. Anna-Lena Laurén är berest och beläst, har studerat statskunskap och talar flera språk flytande.
Därtill har hon nu levt och arbetat i Ryssland i 15 år. Först i Moskva, numera i Sankt Petersburg där dottern går i finska skolan. Anna-Lena talar och läser ryska obehindrat och har ett stort ryskt kompisgäng som hon värdesätter högt. Ändå värnar hon om sitt utanförskap, vill inte bli alltför integrerad.
–  För mig är det viktigt att behålla min känslighet, säger hon. Det handlar bland annat om att man här i Ryssland relativiserar till exempel korruption, eller att man relativiserar den grymma ryska historien.
Hon beskriver hur ryssar kan rycka uppgivet på axlarna åt korrupta politiker och säga att ”så är det bara”. Eller vifta bort problemen med ett ”det är likadant i alla länder”.
–  Det är jätteviktigt att man reagerar på det som är fel. Jag vill inte bli avtrubbad, det vore hemskt att tycka att det inte är något speciellt med korruption.
Samtidigt uppskattar hon ryssarnas närhet till sin kulturhistoria. Hur de har läst sina litteraturklassiker, vilket värde poesin och skönlitteraturen tillmäts i samhället. Något slår det kanske an en ton från Anna-Lenas uppväxt i Pargas utanför Åbo. Hon var ett lärarbarn i ett hem fyllt av böcker. Där fanns också morföräldrarna, som var jordbrukare men också hade en stark tradition av muntliga berättelser.
–  De berättade hemskt mycket. Men de läste mycket också, de hörde på radio, och morfar lyssnade på Nils Ferlins sånger. Min mamma älskade Dan Andersson, vi lyssnade ofta på de sångerna hemma. Hans dikter och sånger har påverkat mig mycket.
Lusten till språket och berättandet är en stark drivkraft i Anna-Lenas arbete. Det var därför hon blev journalist, och hon arbetar ständigt på att bli en bättre skribent. Men hennes artiklar väcker uppmärksamhet även för sitt innehåll. I kommentarsfälten utkämpas ibland veritabla ordkrig mellan representanter för olika läger – allt från dem som ser rysshat överallt till dem som aldrig tycker att Ryssland kan kritiseras nog mycket. I sanningens namn läser Anna-Lena Laurén sällan kommentarerna under sina texter – ”det är ofta samma sak”, som hon säger – men det är definitivt roligt att väcka intresse med sitt arbete, tycker hon. Hon vågar göra egna tolkningar av skeenden i samhället och i politiken, och påtala rättsröta, besticklighet och makthavares lögner.
– Journalistens uppgift är inte att ställa olika åsikter mot varandra, utan att själv försöka ta reda på så mycket som möjligt för att förstå hur det egentligen är, och sedan beskriva det. Och det är så jag gör.
Klimat och miljö har varit hjärtefrågor sedan barndomen i finländska skärgården. Tillsammans med sin syster rörde hon sig fritt och tillbringade mycket tid i naturen, där hon bokstavligen såg hur vattnet runt deras holme blev allt smutsigare med åren. På senare år har hon gjort flera reportageresor till Sibirien och Karelska näset och skrivit om hur miljön påverkas när permafrosten tinar och klimatet destabiliseras.
Hon och dottern trivs i Sankt Petersburg, de rider och åker skidor på fritiden. Och att ha ett socialt liv i Ryssland är lätt.
–  Det roligaste som finns i Ryssland är att sätta sig till bords med ryssar och dricka vin och prata. Det är aldrig tråkigt och man kommer fort in på stora, viktiga, intressanta frågor. Det är hemskt lite prat om väder. Och väldigt mycket om döden och kärleken och sådant – filosofiska, existentiella frågor.

Anna-Lena Laurén

Fyller: 45 år den 4 april.
Gör: Journalist och författare, korrespondent i Ryssland för Dagens Nyheter och Hufvudstadsbladet.
Aktuell: Med essäsamlingen ”Sammetsdiktaturen” (Norstedts förlag).
Priser i urval: Topeliuspriset 2003, Statens pris för informationsspridning 2010, Guldpennan 2015, Karin Gierows pris 2016, Stora journalistpriset i Finland 2021.
Bor: Sankt Petersburg.
Familj: Dottern Sissel, 10 år.
Om att fylla 45: ”Det är otroligt vad snabbt det går. Jag upplever inte längre att jag måste bevisa något, utan jag kan göra saker jag tycker om och är bra på. Göra dem så bra jag kan och njuta av det.”
Så firar hon födelsedagen: ”Jag kan tänka mig ett litet kalas hemma hos mig och bjuda mina kompisar.”
Läser just nu: ”Vse svobodny”, en rysk bästsäljare av Michail Zygar.
Så rensar jag tankarna: ”Rider. Jag sysslar med dressyrridning och då tänker man inte på något annat, det är helt fantastiskt.”
Stör mig på: "Positionerande. Det går inte att ha en hederlig debatt med folk som hela tiden ska positionera sig.”
Gå till toppen