Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Elin Henriksson: ”Till alla klimatpessimister har jag en uppmaning.”

Klimatförändringarna är inte en fråga om allt eller inget, att lyckas eller misslyckas. Om någon ska orka bry sig måste hoppet finnas med, vid sidan av allvaret.
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Allt oftare hörs dystopiska uttalanden om den globala uppvärmningen. Självutnämnda experter påstår sig kunna se in i framtiden och hävdar att det redan är för sent. Min följdfråga blir då: För sent för vad?
För sent för att miljontals människor ska tvingas fly, för att arter ska dö ut och för att naturen ska förändras på ett oåterkalleligt sätt? Förmodligen. För sent för att undvika att jorden går under och den mänskliga arten utrotas? Högst sannolikt inte.
Att det är illa ställt och inte görs tillräckligt för att bromsa utvecklingen är inget att sticka under stol med. Men att påstå att det redan är för sent är både felaktigt och kontraproduktivt. Åtminstone om syftet är att ingjuta allvar för att fler ska vilja engagera sig i att arbeta mot klimatförändringarna. Om det vore för sent skulle det mest rationella vara att strunta helt i sin klimatpåverkan och ha kul så länge jorden finns kvar.
Alternativet till klimatpessimism behöver inte vara naiv optimism. Klimatförändringarna är inte en fråga om att lyckas eller misslyckas, allt eller inget. Frågan är snarare hur illa det kommer att bli – och det beror på hur vi agerar. Och om någon överhuvudtaget ska orka bry sig måste hoppet finnas med, vid sidan av allvaret.
En mycket hoppfull klimatnyhet i år är satsningarna på fossilfritt stål i Norrbotten. I Luleå har Hybrit, ett samarbete mellan SSAB, LKAB och Vattenkraft, byggt en pilotanläggning. Därutöver planerar Hybrit en satsning i Gällivare och H2 Green Steel har ett projekt på gång i Boden.
Om alla planer lyckas försvinner 35 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar två tredjedelar av Sveriges totala utsläpp, enligt SVT:s Aktuellt (30/3). Det är dubbelt så mycket som alla bilar, alla lastbilar och alla flyg i landet, konstaterade SVT:s ekonomireporter Johan Zachrisson Winberg.
Dessutom kan de svenska projekten, om de förverkligas, bidra till att driva på för en grön stålindustri i andra länder. Och det finns enormt mycket att vinna på att ställa om stålindustrin, som idag är världens mest koldioxidutsläppande industri. Den står för ungefär 7 procent av alla utsläpp av koldioxid globalt.
Det finns ett krux. Tekniken går ut på att använda vätgas istället för kol vid ståltillverkningen, och vid utvinningen av vätgas krävs el. Mycket el. Hur grönt stålet blir beror på hur mycket grön el Sverige lyckas tillhandahålla företagen.
För alla de planerade projekten sammanlagt behövs runt 50–55 TWh el, enligt Lisa Göransson, forskare i energisystem på Chalmers, som Aktuellt intervjuade. Det är mer än en tredjedel av Sveriges årliga elförbrukning, som idag ligger runt 140 TWh. Resursmässigt är det inte ett problem, menar Göransson, då Sverige har goda förutsättningar för både vatten- och vindkraftsproduktion. Det viktiga är att få elproduktionen på plats i tid.
För det krävs politisk vilja och ansträngning. Och är det något politiker bryr sig om så är det väljarnas önskemål.
Så till alla klimatpessimister har jag en uppmaning:
Engagera er i att påverka era politiker, lokalt och nationellt, för att ställa om till en grön elproduktion. Det är bättre än att agera viktigpettrar och sia om en osäker framtid. Än finns det hopp.
Gå till toppen