När jag blir mållös är det ofta för att jag har väldigt mycket att säga. Alldeles för mycket. Var ska man börja och när tar det slut? Så är det kanske för de flesta. Var ska jag då börja i mina försök att sätta ord på upplevelsen av att läsa Judith Schalansky? Att ens försöka beskriva hennes senaste bok (på tyska 2018) och ringa in dess essäistiska väsen? Dess densitet i förening med lätthet, och i varje avseende prövande natur.