Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Pernilla Ström: ”Att religion anses vara en privatsak innebär uppenbarligen inte att den är en struntsak.”

FOTO: EMIL LANGVADBild: Emil Langvad
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
På söndag ska jag ännu en gång inte korsa Krafts torg till den dova, vackra klangen från Mariaklockorna. Jag ska inte gå in genom domkyrkans tunga portar, få en psalmbok och ett gudstjänstblad av kyrkvärden. Och jag ska inte sätta mig på en stol med korgflätad sits under valven och reflektera i stillhet på samma vis som människor i tusen år före mig har kommit just dit, suttit just där, stillnat i vördnad inför den stundande högmässan.
Det är pandemitid. Kyrkor och platser för tillbedjan håller sedan i november i fjol stängt eller har ålagts extrema tillträdesbegränsningar. Samma regler gäller för katedralen som för det lilla kapellet: högst åtta deltagare. Stormarknader har samtidigt varit öppna för uppemot 500 besökare. Nu har även konsthallar och museer fått lättade restriktioner – en besökare per tio kvadratmeter golvyta.
I småländska Göteryd blev prästen Karl-Henrik Wallerstein anmäld till länsstyrelsen. En barnfamilj hade bokat sig till gudstjänst, men tycktes utebli. Prästen gav de eftertraktade platserna till andra. När familjen ändå dök upp valde han att släppa in den. Kyrkan är 900 kvadratmeter stor. Hade samma regler gällt för kyrkor som för köpcentrum, skulle han ha kunnat ta emot 90 personer.
I en artikel på DN Debatt (20/3) frågar också biskop Fredrik Modéus varför kyrkor, synagogor, tempel och moskéer särbehandlas; varför det skulle vara farligare att gå i mässan än på museet. Något vettigt svar har han inte fått. Restriktionerna kvarstår, kantklippte den kristna påsken, inskränker nu den muslimska fastemånaden ramadan.
Sverige är ett sekulariserat land. Det innebär inte att svenskarna är utan tro eller religiöst engagemang. Här finns drygt 6 miljoner kristna, 800 000 muslimer, 73 000 buddister, 40 000 hinduer och 18 000 judar. Enligt SOM-institutets undersökning "Svenska religionstrender 2019" uppgav 73 procent av de svarande att de tillhörde ett religiöst samfund. 35 procent hade bett till Gud under det senaste året, 20 procent hade gjort det minst en gång i månaden. 32 procent hade besökt en gudstjänst och nästan en av tio hade gjort det minst en gång i månaden. Att religion anses vara en privatsak – nästan skämmigt i ingenjörslandet Sverige - innebär uppenbarligen inte att den är en struntsak.
Församlingarna har anpassat sig, försökt upprätthålla viss normalitet genom digitala gudstjänster från folktömda kyrkor. Men som författaren Maria Küchen skriver i en vacker betraktelse på denna tidnings kultursidor (1/4):
”Att se kyrkorummet och prästen som på tv är absurt. Vi är inte gjorda för den här digitala öknen. Något grundläggande går sönder när samtalets och sångens uråldriga gemenskap plötsligt blir livsfarlig.”
Människan lever inte av bröd allena. Många av kyrkobesökarna är äldre, ensamheten och isoleringen ett gissel. Flera av dem kommer inom kort att ha fått sina sprutor och borde ges möjlighet att återvända till den gemenskap som kyrkorummet erbjuder.
”Livsåskådning är en skyddsfaktor för såväl den psykiska som den existentiella hälsan”, konstaterar biskop Modéus.
Nej, det är inte så att vi har en hednaregering i Rosenbad. Men den är uppenbart likgiltig för existentiella frågor och andlig längtan. Köptempel hålls öppna, rum för tillbedjan stängda. I pandemins Sverige bereds plats för bara en gud, ingen därjämte. Mammon.
Gå till toppen