För ungefär ett år sedan skrev jag en text om att ha en filifjonkas inställning till katastrofer. Pandemin var ett faktum, framtiden var osäker och det gjorde en del av oss katastroftänkare märkvärdigt lugna. Jag har förstått att jag inte varit ensam om att söka mig till Mumindalen senaste året. Jag har en känsla av att det, trots Muminfamiljens gästvänlighet, börjar bli fullt i det blå tornhuset.