Viktigast till sist, resonerade riksdagens konstitutionsutskott, KU. Myndighetschefer har tidigare frågats ut i den pågående granskningen av hur pandemin hanterats. Det har även inrikesminister Mikael Damberg (S) och socialminister Lena Hallengren (S).

På måndagen var det dags för Stefan Löfven (S).

"Det är statsministern som har det yttersta ansvaret för hela regeringskansliet och därför avslutar vi med honom", sade KU:s vice ordförande Hans Ekström (S) i en förhandskommentar.

Men någon storartad avslutning blev det inte på KU:s försök att bringa klarhet i coronakrisens politiska dimension. Frågorna var långt fler än svaren. Löfvens förtydliganden skilde sig, som väntat, inte nämnvärt från dem hans statsråd tidigare gett. Han betonade till exempel att pandemistrategin inte har slagits fast i något enskilt regeringsbeslut och att ett sådant knappast heller hade gjort någon praktisk skillnad. Det övergripande målet har genomgående varit att begränsa smittspridningen för att rädda människors hälsa och liv.

Någon politisk strävan efter flockimmunitet i befolkningen har aldrig funnits, betonade Löfven.

"Jag vill avvisa bestämt alla spekulationer som jag har hört under lång tid att det skulle ha ingått i någon strategi om att få en viss del av befolkningen smittad. Självklart inte!"

I grunden har Sveriges covidhantering därmed inte skilt sig väsentligt från andra länders, framhöll Löfven. Några enkla slutsatser går inte att dra om skillnaderna i dödstal – det finns inga entydiga samband mellan olika strategier och dödstal:

"Exakt vad som leder till att Sverige drabbats hårdare än de nordiska kamraterna, det vet vi inte."

Samtidigt har det svenska samhället klarat pandemin förhållandevis väl sett till konsekvenserna för samhällsekonomin, skolan samt medborgarnas fri- och rättigheter. Utgångspunkten har, på goda grunder, varit att de politiska åtgärderna ska ha allmän acceptans och vara långsiktigt hållbara.

En återkommande fråga i KU var också om regeringen har överlåtit för mycket ansvar till myndigheter, regioner och kommuner. Här ställde sig Löfven retoriskt i försvarsställning, men bidrog ändå med nyttiga perspektiv. Han pekade till exempel på expertmyndigheters betydelse för att få och tolka den senaste informationen. Han påminde om att den svenska förvaltningsmodellen som har beskyllts för att bromsa beslutsprocesser även kan ha haft motsatt effekt: kommunalt och regionalt självbestämmande ger även möjlighet att agera snabbt utifrån lokala förhållanden.

Stefan Löfven anser att det är för tidigt att säga om han är nöjd med hur hans regering klarat uppgiften, men han sade i KU att han skulle bli förvånad om ingenting hade kunnat göras bättre. Det har trots allt rört sig om en kamp mot omständigheter som hela tiden förändrats. Ett femtiotal möten ska ha hållits mellan statsministern och statssekreterarna i krisledningsenheten och anpassning av åtgärder ska även ha diskuterats vid regeringens allmänna beredning. Det var så väsentliga delar av strategin tog form.

Men var det rätt form?

Testningen borde ha kommit upp i betydligt högre nivåer under förra våren, medgav Löfven. Det verkade också som att den andra smittvågen i höstas överrumplade regeringen – plötsligt måste den tillfälliga pandemilagen fås på plats. Inte till sommaren, som regeringen planerat, utan omedelbart.

Mycket är ännu oklart och många av invändningarna mot regeringens strategi är i dagsläget mer slentrianmässiga än sakliga. Frågorna i KU var förstås som vanligt starkt färgade av ledamöternas partitillhörigheter.

Förhoppningsvis får medborgarna en klarare bild av sambanden när coronakommissionen presenterar sin slutrapport nästa år och ges möjlighet att reagera på uppgifterna i valet. Statsministerns ansvar – och väljarnas ansvarsutkrävande.