Våld i nära relationer är ett samhällsproblem och har varit så under lång tid. När samhället råkar in i en kris, brukar våldet mellan människor öka. Tiden med covid-19 är inget undantag. De senaste veckorna har ovanligt många kvinnor dött på grund av våld från närstående.

På tre veckor har fem kvinnor mördats av män de levt med. Reaktionerna från politiskt håll är starka. Det är bra, det behövs och det är på tiden.

Men glöm inte bort oss kvinnor med nedsatt rörelseförmåga. Vi är en grupp som alltför ofta inte räknas in när politiker och andra beslutsfattare vidtar åtgärder för att skydda kvinnor som utsatts för våld.

Anpassad information och stöd hos kommunerna brister ofta när det gäller våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. Många kommuner saknar också tillgängliga, anpassade,boenden till skydd och stöd för dessa kvinnor. Till många boenden kan man överhuvudtaget inte ta sig in med rullstol eller andra gånghjälpmedel.

På vissa ställen finns det kanske anpassade skyddsboenden, men assistenter, personal från hemtjänsten och assistanshundar får i många fall inte vistas där. Det gör att funktionsnedsatta kvinnor ändå inte kan lämna de våldsamma relationer de befinner sig i. Det som är grundläggande i vardagen blir omöjligt att få ihop.

Knappt hälften av kommunernas LSS-verksamheter (exempelvis gruppbostäder, daglig verksamhet eller enskilda boenden med stöd), har rutiner för hur de ska agera när personer med funktionsnedsättning utsätts för våld, enligt Socialstyrelsens lägesrapport Insatser och stöd till personer med funktionsnedsättning (2017).

Det finns också brister när det gäller hur personalen ska gå tillväga vid misstanke om att en vuxen person med funktionsnedsättning utsatts för våld inom socialtjänstens verksamheter.

Kunskap kring bemötande och hur våldet kan se ut och dess konsekvenser för kvinnor med nedsatt rörelseförmåga behöver öka även hos polisen och i domstolarna. Där är bristerna ofta stora kring hur vardagen ser ut för funktionsnedsatta personer och hur stor deras utsatthet i många olika situationer kan vara.

Varför är bristerna så stora när det gäller kunskap, beredskap och rutiner kring våld mot kvinnor med funktionsnedsättning? En förklaring är de attityder som råder i samhället.

Personer med funktionsnedsättning identifieras främst med sin funktionsnedsättning. De ses inte som kvinnor eller män, saknar etnicitet, är utan sexualitet och klasstillhörighet. I konsekvens med det behöver man inte tänka på ett speciellt sätt när det rör sig om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning.

Den vanligaste förövaren när det gäller våldsutsatta kvinnor är deras partner. Detsamma gäller för våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning. Men kvinnor med funktionsnedsättning är ofta också beroende av andra i sitt dagliga liv. Det behöver vård, stöd och service för att vardagen ska fungera, något som personliga assistenter, hemtjänst, ledsagare, färdtjänstchaufförer eller andra personer står för. Det kan vara de som upptäcker att de funktionsnedsatta kvinnorna är utsatta för våld – eller så kan de vara förövarna.

DHR arbetar för personer med nedsatt rörelseförmåga. Cirka 60 procent av medlemmarna är kvinnor.

DHR kräver att:

• Varje kommun ska ha både tillgängliga, anpassade, kvinnojourer och skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning.

• Det inom varje kommun, på varje polisstation och i varje domstol ska finnas kunnig personal som kan ställa rätt, adekvata, frågor till funktionsnedsatta kvinnor och som inte förminskar deras upplevelser.

• Riktad och tillgänglig information för våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning ska finnas på kommunernas webbplatser och hos polisen.

I ett anständigt samhälle måste våld mot kvinnor med funktionsnedsättning tas på allvar. Nu är det av största vikt att politiker och andra beslutsfattare visar handlingskraft i frågan.

Åsa Strahlemo , förbundsordförande för DHR som står för delaktighet, handlingskraft och rörelsefrihet.