Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Minnesord om Sven Tollin

Sven Tollin, Malmö, har som tidigare meddelats, avlidit, 97 år gammal.

Bild: Julia Lindemalm
En söndagsmorgon i november 2013 dricker jag som vanligt mitt morgonkaffe och läser Sydsvenskan. Jag slår upp sidan Personligt och där finns en lång artikel om Sven Tollin, f.d. presschef på Malmö Stadsteater, inklusive en stor bild. Han fyller 90 år. Jag stirrar på bilden och utbrister: Kära nån, det är inte möjligt. Honom träffade jag för nästan 50 år sedan… och han ser likadan ut!
Vad låg bakom denna déjà vu-händelse? Jo, 1955-62 var Sven pressansvarig på Columbia Film i Stockholm. Jag och min far, Gunnar Axelson, biografägare i Nässjö, åkte regelbundet till Stockholms filmbyråer och satte filmprogram på hans biografer. Columbia Film på Kungsgatan 48, 7 trappor upp och med utsikt över Hötorget, var en av byråerna, Sven satt längst in på kontoret alldeles intill bolagets egen lilla biosalong.
Det var alltid ett nöje att träffa Sven. Han var inte bara glad och sympatisk, han var synnerligen engagerad och väl insatt i filmbranschen. Till detta tillkom hans trivsamma humor. Han berättade gärna om filmhändelser som han upplevt, bl.a. när han 1955 höll i Sophia Lorens besök i Stockholm vid premiären på ”Den åtrådda”. Det blev något kalabalikartat men Sven löste det hela och fick som tack en kyss på kinden av Sophia.
Han träffade även Carl Foreman, som skrev manus och producerade ”Kanonerna på Navarone”. Foreman, som skulle regidebutera med ”Segrarna”, erbjöd Sven en roll som präst i den kommande filmen. Tyvärr fick inte Sven ledigt från sitt arbete och fick tacka nej, vilket grämde honom.
Sven (f. 1923) berättade också om sin uppväxt i Nyköping och journalistbakgrund, om sina lärorika år vid bl.a. Värnamo Nyheter och Helsingborgs Dagblad, och som sportjournalist som hatade boxning. Så behövde Columbia Film i Stockholm en pressansvarig. Sven sökte tjänsten och fick den. Men 1962 försvann Sven från min horisont. Jag uppfattade att han återgått till tidningsbranschen. Att Tollin på Malmö Stadsteater och Tollin på Columbia Film var samma person uppfattade jag aldrig.
Samma dag som jag läst SDS-artikeln skrev jag och gratulerade 90-åringen och berättade om forna tiders möten. Efter ett par dagar ringde Sven. Han mindes mötena mycket väl och var jätteglad över att ha träffat någon som kände till hans arbete på Columbia. Han bjöd in mig och min hustru Christina på en god lunch hem till sig på Major Nilsson-gatan, ärtor med punsch och hemmagjorda pannkakor.
Sven höll också på med att skriva sina memoarer. Tidigare hade han givit ut en rosad bok om Nils Poppe. Som gammal filmskribent och filmlexikograf kunde jag hjälpa honom med några oklarheter. Mina porträtt i Filmrutan av Gösta Folke och Halvar Björk, som var kära gamla teaterkollegor till Sven, uppskattade han speciellt. Det visade sig även att vi hade ytterligare ett gemensamt intresse, jazzen, och då inte minst Duke Ellington.
Våra kontakter blev de sista åren mera sporadiska. Under mitt sista samtal med Sven talade han med värme om sin älskade Gun som ”en fantastisk kvinna som förgyllde hans tillvaro”.
Vi minns med glädje Sven som en omtänksam gentleman av den fina gamla skolan.
LARS AXELSON
Gå till toppen