Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Besöket på akuten i Helsingborg var som ett besök i tredje världen

Efter sex timmar hade insändarskribenten fått nog på akuten i Helsingborg och skrev ut sig själv – utan att ha träffat någon läkare.Bild: Britt-Mari Olsson
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Efter en känning av kärlkramp råddes jag av vårdcentralen att besöka akuten på lasarettet i Helsingborg. Sagt och gjort, intet ont anande tog jag mig dit.
Jag har sällan behövt uppsöka svensk sjukvård i mitt liv och än mindre akutsjukvård. Senast var för 15 år sedan när mitt barn bröt armen. Min upplevelse då kan bara betraktas som odelat positiv och trygg. Bra sjukvård i världsklass i en välfärdsstat.
Det första som nu mötte mig var en uniformerad vaktstyrka på tre man! Efter att ha registrerat mig i gängse ordning på ett corona-säkert sätt samt tagit EKG, blodtryck, etcetera anvisades jag plats i ett väntrum. I det lilla väntrummet satt det svårt sjuka människor blandat med tillsynes friska, utanför i korridoren låg och satt det patienter, många mycket gamla, förefallande svårt medtagna. Av samtalen förstod jag att flera hade övernattat i korridorerna och i väntrummet.
En kakofoni av plågade skrik blandades med musik på hög volym från smartphones och hämningslösa, högljudda, konversationer över högtalartelefon på främmande språk. Efter sex timmar hade jag fått nog och skrev ut mig själv – utan att få träffa någon läkare.
Det kändes som jag varit på besök i tredje världen (som jag har en viss erfarenhet av). Jag klagar inte för egen del, mina besvär var oerhört ringa jämfört med många av de jag mötte och jag skulle naturligtvis inte begett mig till akuten trots vårdcentralens inrådan. Men jag är förfärad över den arbetsmiljö som den stackars personalen jobbar i.
Det gör ont att tänka på gamla svårt sjuka människor som måste ligga i korridorer och övernatta i denna miljö. Och det är inte utan bitterhet jag tänker på hur våra skattepengar disponeras. Medan yrkeskriminella får miljonskadestånd för att de suttit inburade på häktet, försöker underbemannad personal i allt för små lokaler göra sitt bästa för att rädda människors liv i en hopplöst underfinansierad sjukvård.
Nu får nedmonteringen ha ett slut! Nu är det dags att prioritera.
Detta är min upplevelse av en torsdag förmiddag på akuten i Helsingborg pandemiåret 2021. Jag vågar inte ens tänka på hur det ser ut en vanlig lördag kväll.
En vanlig skattebetalare utan brottsregister men med kramp i bröstet
Gå till toppen