Ibland måste mening sökas där den är som svårast att finna. Som i minnet av 18-åriga Elin Klintebergs död tidigare i vår. Hon var en av fem kvinnor som på kort tid dödades av män de kände eller hade en relation till. Och hennes syskon berättar nu för tidningen om sina känslor och tankar.

"Vi vill lyfta Elin och ge henne mening. Vi är skyldiga henne att höja rösten", säger Elins storasyster Patricia Klinteberg.

Sent omsider tycks insikten om frågans allvar ha börjat vakna även i rikspolitiken. Efter ett uppmärksammat Facebookinlägg av centerledaren Annie Lööf häromveckan tog debatten fart om åtgärder mot våld mot kvinnor:

"Var är vrålet från samhället? Från mina politiska kollegor? Var är kommissionerna, de hårda tagen? Den gemensamma signalen!?"

En del av detta verkar nu faktiskt vara på gång. Samtliga riksdagspartier har på sistone gjort utspel om våldet och i slutet av april samlades de till partisamtal på regeringens initiativ. Visst klagade moderatledaren Ulf Kristersson efteråt på att det varit mer information än diskussion. Men enligt jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP) så var det också huvudsyftet med mötet. Tala sig samman får partierna göra i andra forum och sammanhang, menar hon.

Efter samtalen lade regeringen fram konkreta förslag. De handlar bland annat om skärpta straff för kvinnofridskränkning och fotboja som förstahandsåtgärd vid utvidgat kontaktförbud. Sådana åtgärder finns det majoritet för i riksdagen och enligt justitieminister Morgan Johansson (S) kan ett lagförslag lämnas till Lagrådet före sommaren. Av partiernas utspel att döma borde de snabbt kunna enas om ytterligare åtgärder, till exempel att satsa mer pengar på kvinnojourer. Och redan på torsdagen bjuds tillfälle att sondera den politiska terrängen då det hålls en särskild riksdagsdebatt om våld mot kvinnor i nära relationer.

Men till saken hör förstås att det hölls en debatt i kammaren på samma tema i början av förra året. Dåvarande jämställdhetsminister Åsa Lindhagen påpekade då att cirka 300 kvinnor under en tjugoårsperiod dödats av män som de haft en relation till. Likväl följde inga nämnvärda åtgärder. Så vad talar egentligen för att de folkvalda skulle lyckas bättre den här gången?

Partiernas politiska reflexer kan inge viss pessimism. Inte minst under söndagens partiledardebatt i SVT märktes det hur lätt de halkar in på sidospår. I ett uttalande om mäns våld mot kvinnor hänvisade SD-ledaren Jimmie Åkesson till värderingar som kommit till Sverige genom invandringen.

"I decennier har kvinnor blivit misshandlade, torterade och dödade i sina hem. Låt inte den här debatten handla om invandring", svarade Lööf.

Den markeringen var på sin plats – men avvikelsen från ämnet stannade inte vid det. Efteråt anklagade KD-ledaren Ebba Busch Annie Lööf för att göra debatten om åtgärder för att bekämpa mäns våld mot kvinnor till en debatt om för eller emot SD.

Risken finns för liknande utvikningar i kammaren på torsdagen – att KD träter med C om synen på SD som i sin tur helst vill tala om migrationspolitik …

Men med tanke på ämnets allvar har partierna särskilt ansvar för att hålla sig till kärnfrågan och söka enighet snarare än konflikter.

"Det känns tragiskt att det skulle kräva Elins och fyra andra kvinnors liv innan samhället börjar vakna upp", säger Patricia Klinteberg.

Än mer tragiskt vore det om ansvariga politiker skulle börja slumra igen.