Annons

Annons

opinionKolumnen

Pernilla Ström
"Träffarna urartade med tiden till seanser av upplevda oförrätter."

Detta är en kolumn.Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi rörde om i genusdebatten.

Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Annons

En stor del av mitt vuxna liv har jag tillbringat i grabbiga miljöer där kvinnor har varit i minoritet: Handelshögskolan i Stockholm och Expressens redaktion under 1980-talet, finansmarknaderna under 1990-talet och styrelserummen under 2000-talet.

Nog har jag fått bita ifrån mot sunkiga kommentarer, nedlåtande attityder och härskartekniker. Men jag har stormtrivts.

När jag för sisådär 20 år sedan fick frågan från en grupp genusvetare om jag ville delta i ett mentorprogram för kvinnliga studenter vid mitt gamla Alma Mater tackade jag ja. I programmet ingick inte bara att vara bollplank och delge erfarenheter utan också att medverka vid ett antal seminarier med genustema över läsåret.

Vi var en blandad grupp mentorer: kulturchefer och generaldirektörer, mediamänniskor och styrelseproffs, från både offentlig och privat sektor. Adepterna hade fått föreslå fritt.

Annons

De första träffarna var uppsluppna, garvande vittnesmål om stolpskott och bromsklossar liksom strategier för att runda dem – varvat med föreläsningar om den nyare genusforskningen.

Annons

Men senare blev jag betänksam. Det kändes som om vi var inbjudna mer för att bekräfta teorierna än för att inspirera och stärka adepterna. Träffarna urartade med tiden till energislukande seanser av upplevda oförrätter. Jag såg mig runt bland dessa hyperbegåvade, högpresterande studenter i 20-årsåldern. Här satt de, stressade över glastak och maktordningar, livrädda att välja fel.

Samtidigt hade de med en prestigefylld elitutbildning i ryggen alla möjligheter i världen. Företagen skulle stå i kö för dem – de flesta skulle surfa genom livet på en räkmacka - och oavsett vilka val de träffade skulle de ha massor av alternativ att byta till. Fast det där med balans i livet kunde de inledningsvis glömma; grabbarna kommer att spurta från start och ville de hänga med är det järnet som gäller. Vilket jag sade. Det togs inte väl emot av teoretikerna.

Så jag tog min adept i hampan, sade åt henne att se de kommande tio åren som fortsatt utbildning, att alltid söka svårare jobb än vad hon tror hon ska klara av och att aldrig stanna hos en dålig chef. Och, förstås, att sätta på sprinterdojorna.

Annons

Det blev inte fler mentorprogram för min del – och forskargruppen flyttade med tiden över till KTH. Nu möter jag den igen när jag läser Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns Genusdoktrinen, utgiven för ett år sedan.

Annons

Jag inser att de ganska extrema teorier som jag ställdes inför under mentorprogrammen numera inte bara är etablerad sanning utan påbjuden dogm vid universitet och lärosäten; genus och intersektionalitet det raster genom vilket allt från forskning, litteraturlistor och tjänstetillsättningar ska skärskådas.

Jag googlar bokrubriken men hittar förvånansvärt få debattinlägg. Här finns gott om kritik från ömfotade genusvetare. Men ideologiproducenten Jämställdhetsmyndigheten tiger. Detsamma gör de flesta universitetsledningarna, Malmö undantagen. Det är märkligt. Den övergripande frågan handlar ju inte om disciplinen i sig, utan var man riskerar att hamna om universiteten så lättvindigt lägger sig för politisk styrning. Genus idag kan vara något helt annat i morgon.

Annons

I en annan politisk kontext, i ett annat narrativ, skulle överideologin ju, som författarna påpekar, kunna formuleras: ”På vad sätt stärker din forskning svenskheten?”

Genusdoktrinen förtjänar ett bättre öde än att glömmas på hyllan.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy