Hur mycket invandring tål Sverige? Sedan oktober 2012 har frågan som provocerade i SVT:s partiledarutfrågning skavt och gnidits, nötts ner och blivit – nästan – möjlig att ställa. Utan att det känns som ett knytnävsslag i magen. Den har rentav fått en del svar, inte minst detta:

Det beror på. Det beror på integrationen.

Nu finns det folk – ja, ett helt parti – som menar att Sverige inte tål någon invandring alls. Knappt några invandrare. Eller ens integration.

Andra inser att – utöver att asylrätten måste respekteras – Sverige inte bara tål, utan rentav behöver invandare. Under förutsättning att integrationen fungerar, så att de som kommer hit blir en del av samhället, utbildar sig, försörjer sig, arbetar. Bidrar.

Att det inte fungerar idag är uppenbart. Redan innan coronapandemin slog till tog det i genomsnitt åtta år innan hälften av flyktinginvandrarna förvärvsarbetar.

Varför? Fel utbildning, bristande kunskaper, svag svenska, diskriminering. Men också missriktad välvilja: föräldraförsäkringar på hög, barnbidrag med flerbarnstillägg och hyresbidrag låser kvinnor vid hemmet – till dess att också åldern blir ett hinder – och håller barn från förskolan. Sedan lämnar på tok för många unga grundskolan utan godkända betyg.

Hur mycket invandringsdebatt tål Sverige? Hur mycket gräl om migrationspolitiken?

Den senaste veckans turer visar alldeles för tydligt att politiken kör fast här. Invandringen riskerar att fylla ytterligare en valdebatt och styra ytterligare en regeringsbildning.

Precis som Sverigedemokraterna vill.

Det var alltså inte oväntat – vare sig till innehåll eller tajmning – men likafullt oerhört att när det nya "blå laget" för första gången satte ner foten tillsammans så handlade det om invandringen. Ett riksdagsinitiativ om migration som presenterades i söndags blev det första gemensamma utspelet. Att Liberalerna påstår sig ha greppet om taktpinnen, att det konservativa gängets nya hangaround här tar initiativet, må vara hänt – det är inte svårt att se SD-greppet om rorkulten.

Som tidigare Luf-ordföranden, riksdagsman Joar Forssell (L), skriver på Facebook kunde L istället ha lagt fram ett eget initiativ. Han noterar att politik på sikt formas mer av idéer än av enskilda personer eller enstaka förslag och varnar för att legitimera SD så här: "Legitimeringen slipar ner trösklarna för djupare samarbeten och riskerar att få SDs långsiktiga idéer att framstå som mindre motbjudande."

Nu förblir det borgerliga lägret – och L – splittrat; SD bjuds in i stugvärmen och C ställer sig bakom regeringens linje.

Jimmie Åkesson (SD) kallar, synbart belåten, samarbetet historiskt: nu vill de fyra partierna inte bara tillsammans byta ut Stefan Löfven (S) som statsminister, utan kommer med ett gemensamt förslag.

Fel blir dubbelfel. Fel sällskap, fel fråga. Lägg till fel tid. Långt innan väljarna sagt sitt syns här konturerna för nästa regering, den udda samling där L slår följe med ett uttalat illiberalt nationalistparti som kallar sig konservativt. De enas kring en fråga där L utifrån sina grundvärderingar borde landa långt ifrån SD.

Duellen mellan Nyamko Sabuni (L) och Åkesson i SVT:s partiledardebatt gav syn för sägen. Där sprack enigheten:

Integrationspolitik? Den enskilt viktigaste integrationspolitiska åtgärden är att stoppa "tillflödet av nya asylanter", sade ordföranden för partiet som inte har någon integrationspolitik. Och inte vill ha en. Bara assimilation, fast helst återvandring.

Invandringen blevouvertyren. Den enda fråga SD bryr sig om, på riktigt, och lyckas peta in i vart sammanhang. Som när partiledardebatten tog upp våld i nära relationer, mäns våld som under bara några veckor krävde fem kvinnors liv.

Importerade medeltida värderingar, sade Åkesson.

Den svenska debatten om invandringen återspeglas i påverkansoperationer som riktas mot Sverige. Speglas i – och påverkas av. I det svarta narrativ som ryska Kremltrogna RT och Sputnik spinner går mycket att känna igen från den svenska högerpopulistiska berättelsen: landet som håller på att falla sönder, landet där infödda får det allt sämre, landet som splittras av feminister, liberaler, mångkultur och vittrande familjevärderingar.

Och, just det, invandringen.

De grupper som mest följer dessa medier och utsätts för en påverkan vars syfte är att erodera tilliten till staten, myndigheterna och beslutsfattarna är till övervägande del yngre män med politiska sympatier för utomparlamentariska partier. Eller SD.

Men också andra. Räckvidden i samhället är stor, visar forskning vid Försvarshögskolan. Budskapet spelar in i den svenska migrationsdebatten, som sedan i sin tur speglas i informationspåverkan. Så bistår "Sverigevänner", ironiskt nog, landets fiender.

I sommar går den tillfälliga migrationslagen ut. Då skulle gamla regler från före flyktingvågen hösten 2015 gälla om det inte kommer en ny lag. I migrationskommittén, som skulle ta fram en robust lagstiftning, lyckades partierna inte bli eniga.

Det enda riktig säkra nu är att den där breda samsynen – främst mellan S och M – som hade behövts för en förutsägbar och långsiktig politik inte finns. Att SD inte kommer att ge sig utan kräva nettoutvandring och flyktingstopp. Och att detta fortsätter snurra den politiska debatten.