Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

krönikaPer T Ohlsson 1958–2021

Per T Ohlsson
Bortom blockpolitiken

Om inte svensk politik hade kännetecknats av sådan historielöshet hade partiledarna suttit med näsorna djupt nere i böcker om en epok som har slående likheter med det röriga landskap som nu tar form.

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Partiledarmönstring hos SVT.

Bild: Henrik Montgomery/TT

Annons

Bland alla politikerkommentarer efter förra söndagens partiledardebatt i SVT var två av särskilt intresse, för trots olika utgångspunkter var de ganska samstämmiga om det politiska läge som håller på att uppstå inför nästa val. Det var kloka ord som borde framkalla viss eftertanke nu när nästan alla talar om ett nytt blockmönster, ett nytt politiskt landskap rent av, sedan Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna har gjort gemensam sak i migrationsfrågan, ett utspel som med bara några timmar föregick SVT-debatten.

Den ene, Stefan Löfven, är landets socialdemokratiske statsminister. Han är chef för en rödgrön minoritetskoalition och vill sitta kvar efter valet 2022, vilket sannolikt förutsätter någon form av samverkan med Centerpartiet.

Annons

Den andre, Torkild Strandberg, är kommunstyrelsens ordförande i Landskrona och stadens ”starke man”. Han tillhör den majoritetsfalang inom Liberalerna som till varje pris vill se moderatledaren Ulf Kristersson som Löfvens efterträdare, vilket med ännu större sannolikhet förutsätter samverkan med de högerextremt anstrukna Sverigedemokraterna.

Annons

Å ena sidan ett nationellt perspektiv, å andra sidan ett lokalt. Å ena sidan en socialdemokratisk politiker på vänsterkanten, å andra sidan en borgerlig till höger. Å ena sidan en som leder det största partiet i den nuvarande riksdagen, å andra sidan en som tillhör det näst minsta. Å ena sidan en före detta svetsare, å andra sidan en före detta banktjänsteman. Den ene, Löfven, född 1957, den andre, Strandberg, född 1970.

Två politiker kan inte bli mycket mer olika.

Ändå drar de, på ett ungefär, samma slutsats.

Först Stefan Löfven:

”[V]i vet ännu inte hur spelplanen kommer att se ut efter valet. Jag har sagt det förut att jag inte tycker att blockpolitik är vägen att gå.” (TT 2/5)

Sedan Torkild Strandberg:

”Jag tror att sakfrågorna måste avgöra vilka man samarbetar med. Jag tror inte det finns tydliga konstellationer som rakt av kan och vill driva all politik tillsammans.” (P1 Morgon 3/5)

Mycket talar för att Löfvens och Strandbergs bedömningar är korrekta, eftersom förutsättningarna för traditionell blockpolitik är som bortblåsta. Socialdemokraterna har förvandlats från 45- till 25-procentsparti, Sverigedemokraterna har vuxit och blivit ett eget kraftfält, den borgerliga alliansen har spruckit och i riksdagen finns numera åtta partier av olika schatteringar, inte som tidigare fem, två socialistiska och tre borgerliga. De ekonomiska, tekniska och massmediala villkoren har förändrats i grunden genom globalisering och digitalisering. Och ovanpå detta: en pandemi.

De låsningar som efter valet 2018 orsakade en plågsamt utdragen regeringsbildning, 134 dagar, lär förstärkas ytterligare om partierna inte är beredda att söka okonventionella lösningar och samarbeten. Det framgår, åtminstone mellan raderna, av en aktuell SNS-analys, Sex hinder för politiska reformer, författad av Johannes Lindvall, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Annons

Annons

Formellt handlar den omedelbara frågan om hur riksdagen skall ställa sig till regeringens migrationsproposition, som delvis avviker från den migrationspolitiska kommitténs förslag.

M, KD, SD och L har i socialförsäkringsutskottet gått ihop med krav på skärpningar, varav den mest långtgående är att den nya grunden för uppehållstillstånd av humanitära skäl skall begränsas. Det betyder, rent konkret, att denna grund ”inte uttryckligen träffar vuxna personer som har vistats i Sverige med uppehållstillstånd och … fått en särskild anknytning till Sverige”. Flyktinginvandrare som med åren har rotat sig som produktiva invånare i Sverige skall med andra ord kunna kastas ut.

Det vore ett haveri: ekonomiskt, socialt – och moraliskt.

Riksdagsvoteringen i juni kan bli en dramatisk affär. Marginalen är den knappast möjliga: 175 mot 174 i propositionsförespråkarnas favör. Översatt till den coronaanpassade riksdag som möts blir det 28–27.

Att Liberalerna bryter sig ur det så kallade januariavtalet, som öppnade vägen för Stefan Löfven och hans rödgröna regering, står klart. Men här uppstår också ett ideologiskt dilemma när L sluter sig samman med ett parti, SD, som betraktar liberalismen som huvudfiende.

Betyder detta att Sverige, nödvändigtvis, är på väg in i ett nytt politiskt landskap där två antagonistiska block, ett med M, KD, SD och L, står mot ett med S, MP, V och, möjligen, C?

Kanske, kanske inte.

Bräckligheten i det förmodat nya högerblocket blev genast tydlig när SD-ledaren Jimmie Åkesson rök ihop med L-kollegan Nyamko Sabuni i partiledardebatten. Det handlade, föga förvånande, om migrationspolitiken, närmare bestämt SD-kravet på totalstopp för asylinvandring. ”Vi kommer alltid att försvara asylrätten”, underströk Sabuni.

Annons

Andra områden där det kan uppstå friktioner mellan M, KD, SD och L är välfärdsfrågor och Europapolitik.

I den liberala riksdagsgruppen har några ledamöter redan markerat sin tveksamhet till utskottsinitiativet, men även inom Moderaterna finns en utbredd skepsis mot ett djupare samarbete med Sverigedemokraterna.

Annons

”Vi har gett två besked. Det ena är att vi vill bilda regering med andra borgerliga partier. Det andra är att vi kan samarbeta med alla partier i riksdagen. Allt annat är spekulationer som inte bottnar i några beslut hos oss … Det finns inget konservativt block”, framhåller Gunnar Strömmer, Moderaternas partisekreterare. (SvD 2/5)

Av opinionsmätningarna att döma är det dessutom högst osäkert om det tänkta högersamarbetets svagaste länk, de politiskt suicidala Liberalerna, klarar riksdagens fyraprocentsgräns. I Novus senaste mätning noterar partiet 2,9 procent. (SVT 6/5)

Block eller ej, ny är dagens fragmenterade situation i varje fall inte. Snarare nygammal. För om framtiden ser ut som Stefan Löfven och Torkild Strandberg definierar den, utifrån sina skilda perspektiv, har Sverige varit där förut. Och det fungerade rätt bra.

Tyvärr är det så att vår tids svenska politik präglas av en lätt häpnadsväckande obildning när det gäller de historiska samband som helt naturligt sätter sin prägel på det politiska livet i många andra demokratier.

I Storbritannien refererar man till Gladstone och Churchill, i Frankrike till Léon Blum och Charles de Gaulle, i Tyskland till Adenauer och Brandt, i USA till Lincoln och Roosevelt.

KD:s Ebba Busch blev häromåret utskrattad när det visade sig att hon trots sina propåer om en svensk ”litterär kanon” inte visste att Selma Lagerlöf var författare till Gösta Berlings saga. Så vet hon vem Tage Erlander var?

Annons

Jo, han har väl varit med i Bonde söker fru

Ulf Kristersson öppnar dörrarna för Jimmie Åkesson medan gamle högerledaren Arvid Lindman roterar, han som rensade ut nazistsympatisörerna ur partiet. För att nu inte tala om hur reformisten Hjalmar Branting måste ha snurrat när Stefan Löfven härförleden lät förstå att kommunister minsann är pålitliga demokrater.

Om inte svensk politik hade kännetecknats av sådan historielöshet hade partiledarna suttit med näsorna djupt nere i böcker om en epok som har slående likheter med det röriga landskap som nu tar form: 1920-talet, demokratins första decennium, även det märkt av såren från en pandemi, spanska sjukan, som kulminerade 1918–1920.

Annons

Mellan 1921 och det första valet med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor och 1932, då Per Albin Hansson inledde vad som skulle bli ett fyrtiofyraårigt socialdemokratiskt maktinnehav, hade Sverige sju regeringar. Ingen av dem överlevde en hel mandatperiod.

Varken högern eller Socialdemokraterna var tillräckligt starka för att dominera. Makten flyttades in i riksdagens utskott, där kompromisser maldes fram bakom stängda dörrar, ofta med de frisinnade i centrum, ett parti som bara samlade cirka 15 procent av rösterna i andrakammarvalen. Dessutom var det oroligt på arbetsmarknaden. Enbart 1925 gick 2,6 miljoner arbetsdagar förlorade på grund av konflikter.

Följaktligen har 1920-talet beskrivits som något av ett beslutsmässigt tomrum, en tid då inget blev uträttat.

Men denna politiskt och parlamentariskt kaotiska period, den så kallade minoritetsparlamentarismens era, var inte ett förlorat årtionde.

Fram till depressionen låg den genomsnittliga tillväxttakten på omkring 4 procent. Flera för framtiden viktiga reformer drevs igenom: folkskolan blev ”bottenskola” för barn ur alla samhällsklasser, läroverken öppnades för flickor på samma villkor som för pojkar, en ny kommunalskattelag moderniserade skattesystemet och lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol lades på plats. Dessa reformer – och flera andra – möjliggjordes av skiftande konstellationer i riksdagen. Ibland lutade de åt vänster, ibland åt höger. Och när den stora krisen slog till på 1930-talet stod demokratin starkare i Sverige än i många andra europeiska länder.

Annons

Här finns lärdomar att dra.

Pessimisten, fixerad vid blockpolitik, befarar att 2020-talet blir en upprepning av 1920-talet.

Optimisten har all anledning att hoppas att det blir så.

För alternativet är förfärande: en politisk infarkt.

Det mår ingen demokrati bra av.

Så ta Stefan Löfven och Torkild Strandberg på orden. Hur olika de än är.

MER ATT LÄSA

Sex hinder för politiska reformer (SNS Analys 73) av Johannes Lindvall.

En långsiktigt hållbar migrationspolitik (SOU 2020:54).

134 dagar. Om regeringsbildningen efter valet 2018 (Makadam) av Jan Teorell, Hanna Bäck, Johan Hellström & Johannes Lindvall.

Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy