Tisdagen den 16 mars klockan 14.41 skickar jag samma mejl till två personer. Den ena mottagaren är Agnetha Karlberg, administratör på Max IV-laboratoriet. Den andra är Julia Öberg, kommunikationschef på ESS.

De företräder varsin stor forskningsanläggning i Lund, som helt eller delvis betalas med svenska skattemedel.

Mitt mejl innehåller en begäran om att få ta del av vissa uppgifter från de båda organisationerna. Det är uppgifter som enligt svensk lag är tillgängliga för alla medborgare, när det gäller offentlig verksamhet.

Jag ber att få ta del av följande: anställningsavtal för fem toppchefer, protokoll från ledningsgruppens senaste möte, en lista över in- och utgående post en viss vecka, en mejllogg gällande de bägge organisationernas högsta chefer under samma vecka, en aktuell kontoplan samt en kopia av senaste lönekartläggningen.

Sådana här förfrågningar gör journalister ofta. Ibland stöter vi på patrull, men tack vare en kraftfull svensk lagstiftning får vi oftast ut de handlingar vi är intresserade av. Denna så kallade offentlighetsprincip är med andra ord ett ovärderligt redskap i vårt jobb.

Administratören Agnetha Karlberg på Max IV svarar med vändande post: ”Oj, det var en gedigen lista med önskemål”. Men bara någon timme senare börjar dokumenten anlända, ett efter ett.

Snart vet jag att Max IV-chefen Ian McNulty fick en månadslön på 75 000 kronor när han anställdes 2018 och att han under vecka 10 tog emot imponerande 790 mejl. Med kontoplanen i näven kan du, jag eller vem som helst gå vidare och granska organisationens utgifter; från löner till nyrekryterade forskare till notan för kaffebröd. Kvitto för kvitto, faktura för faktura.

Att det är så är öppet har en enkel förklaring. Max IV är en del av Lunds universitet, en statlig myndighet. Här gäller svensk offentlighetsprincip.

Från ESS dröjer svaret ett dygn.

”De dokument du ber om är interna handlingar som vi inte lämnar ut”, skriver ESS informationschef Julia Öberg.

Med andra ord: Den rätt till insyn som står inskriven i svensk grundlag finns inte på vårt allra mest kostsamma forskningsprojekt.

* * *

Strax innan midnatt den 28 maj 2009 kliver dåvarande forskningsministern Lars Leijonborg ut i foajén på Hotell Leopold i Bryssel för att möta oss samlade reportrar. Vid det här laget har Sverige sedan ett par år drivit en intensiv lobbying för att få stöd för en ny, stor forskningsanläggning: en neutronkälla i världsklass. Den här kvällen har länderna haft ett avgörande möte i ett av hotellets konferensrum.

Flera länder hade slagits om etableringen, men nu är saken avgjord: ESS skulle bli av och byggas i Lund.

Inledningsvis är Leijonborg lite tagen, delvis på grund av att ett högljutt gräl med den spanska delegationen avslutat mötet. Men när journalisterna börjar fråga, svarar han med ord som som ”historiskt”, ”oerhört uppmuntrande”, ”klartecken” och ”det största som hänt svensk forskning”.

Det är en milstolpe och en startpunkt för ESS att ekonomiskt stöd säkrats från framför allt Tyskland och Frankrike.

Men det betydde förstås inte att alla problem var lösta. En problem bestod i att hitta en juridisk form för ESS som kunde accepteras av alla de länder som skulle vara med och betala. Skulle anläggningen drivas som ett företag? En stiftelse? En myndighet?

– Ett alternativ var att skapa ett internationellt bolag. Vissa forskningsanläggningar drivs så. Men så fanns den här formen, Eric, som efter mycket diskussioner kunde accepteras, berättar Peter Honeth, tidigare statssekreterare och en nyckelfigur i ESS långa tillkomsthistoria.

Valet av juridisk form kan verka som en teknikalitet. I realiteten har valet en avgörande betydelse för hur ESS ska styras, granskas och beskattas.

För ESS blev valet alltså den juridiska formen Eric, eller som förkortningen ska uttydas: European Research Infrastructure Consortium. Regelverket kring Eric skapades av EU samma år som ESS-mötet i Bryssel, 2009.

Syftet var att hitta ett sätt att underlätta internationellt forskningssamarbete mellan stater.

– Genom Eric-formen skapades möjligheten att inrätta självständiga juridiska personer, skilda från EU, som kan agera och sluta avtal både inom Sverige och andra medlemsländer, berättar Arnljotur Astvaldsson, forskare i associationsrätt vid Lunds universitet.

Idag finns 20 Eric-samarbeten i EU. De flesta är små, geografiskt spridda nätverk av forskare som till exempel sköter en gemensam databas, samlar in atmosfärdata från ett nät av sensorer, eller har hand om digitala resurser inom språkanalys.

ESS i Lund skulle dock växa till något helt annat: En stor, stationär anläggning med runt 500 anställda och en omsättning på i runda tal 1,3 miljarder kronor om året (2019).

ESS är innebär också ett långt större ekonomiskt åtagande för medlemsstaterna. Och mest av allt betalar Sverige som står för 35 procent av byggkostnaden – en nota som idag uppgår till cirka sju miljarder kronor.

EU:s förordning från 2009 fungerar som en mall för alla Eric-konsortier. De leds av ett råd där de deltagande länderna har en eller flera representanter – i ESS fall är de höga tjänstemän inom utbildningsdepartement eller seniora forskare. Sverige har två: David Edvardsson, departementsråd på utbildningsförvaltningen och Lars Börjesson, professor i materialfysik på Chalmers i Göteborg.

Att en juridisk form fanns betydde dock inte att alla utmaningar var lösta för värdlandet Sverige. Vägen behövde jämnas för de andra staterna som ville bidra med kapital, för topprekryteringar och för handlingsfrihet i allmänhet.

– Framför allt var det viktigt att lösa skattefrågan. ESS behövde vara undantagen att betala moms, det var ett krav från de andra länderna, minns Peter Honeth.

Det byggdes också in kontrollmekanismer. Varje Eric ska till exempel prestera en offentlig årsredovisning, och den ska granskas av revisorer. Genom sina två representanter i ESS styrande råd ges svenska skattebetalare en indirekt insyn i projektet.

Att Eric-formen skapades av EU betyder dock inte att ESS är en del av EU. Konsortiet i Lund är ett samarbete mellan stater. Om man vill hårdra: ESS finns fysiskt i Sverige, finansieras till stor del av svenska skattemedel – men ligger, juridiskt sett, i ett annat land.

Och precis här ligger förklaringen till svaret i mejlet från ESS. Svenska principer för insyn upphör vid ESS grindar.

När jag ber informationschef Julia Öberg utveckla, blir svaret tydligt:

”Vi behöver inte motivera varför en handling inte lämnas ut. Det är inget beslut som går att överklaga”.

Ett sådant svar vore otänkbart – och olagligt – från en svensk statlig myndighet, en kommun eller en region. Det vore också otänkbart från EU-kommissionen eller Europaparlamentet, för där finns också regler som styr allmänhetens rätt till handlingar och insyn.

Svensk lag om offentlighet och sekretess gäller alltså inte på ESS.

Och eftersom ESS-konsortiet själva inte har några regler avgörs allt ”från fall till fall”, skriver ESS högste chef, tillförordnade generaldirektören Kevin Jones i ett mejl.

Men, försäkrar Kevin Jones, ”som forskningsorganisation strävar vi efter transparens och öppenhet”. Däremot delar ESS inte av sig av material som man betraktar som ”internt eller konfidentiellt”.

Och till det hör alltså alla de uppgifter som självklart lämnades ut från Max IV – men som ESS väljer att hålla för sig själva.

Det finns egentligen bara två formella krav på ESS: Dels ska konsortiets stadgar finns tillgängliga på sajten, och dels ska en årsredovisning offentliggöras. Den senaste upplagan, som avser 2019, är på 80 sidor. I den finns många bilder på leende chefer och texter som berättar om viktiga steg som tagits för förverkligandet av anläggningen.

I årsredovisningen jämför till exempel dåvarande chefen John Womersley det som ska forskas fram på ESS med månlandningen 1969. Andra företrädare berättar om förestående tekniska genombrott eller spekulerar i framtida forskningsresultat.

Endast tiotal sidor upptas av ekonomisk information, en översiktlig sammanställning lik ett aktiebolags årsredovisning. Det är information som i skrivande stund är åtminstone 16 månader gammal.

I årsredovisningen får man också veta mer om ESS ”kärnvärden”: excellens, öppenhet, samarbete och hållbarhet. En annan källa till ESS-information är förstås organisationens egen sajt.

Sydsvenskan har gått igenom de senaste 100 publicerade artiklarna på sajten. Ingen av texterna antyder något annat än att ESS är en obruten följd av framgångar, så när som ett meddelande från i mars 2021 som berättar att pandemin medför vissa förseningar.

På sajten finns även en tredelad intervju med den tyska utbildningsbyråkraten Beatrix Vierkorn-Rudolph, för närvarande ordförande i ESS-konsortiets styrelse.

Hon pratar om hur viktigt det är att övertyga allmänheten om projektets fördelar, även om det är svårt och tar lång tid. Och så ger hon sin syn på vad som är avgörande för att ESS ska lyckas: Samarbete. Och pengar.

Vi ska återkomma till Beatrix Vierkorn-Rudolph.

* * *

Diskussionen om insyn och transparens i ESS-projektet kan te sig lite torr och akademisk. Kanske är saken mest en angelägenhet för journalister, som vill ha uppslag till artiklar om höga chefslöner och kostnaden för personalens julfest?

Inte riktigt, är det korta svaret. Eller inte alls.

För det finns frågor att ställa till ESS. Frågor som idag är omöjliga att få svar på. Den viktigaste frågeställningen gäller kostnaden. När Sverige 2007 förklarade sig berett att stå som värdland och finansiera en stor del av bygget av anläggningen, angavs att detta skulle kosta 3,3 miljarder kronor för svenska skattebetalare.

Idag har den summan mer än fördubblats, och är uppe i nästan 7 miljarder kronor. För hela bygget handlar det om en ökning från 11 till 17 miljarder kronor.

Detaljer kring denna fördyring har varit svåra att redan ut, även för experter.

Forskaren Olof Hallonsten, som i flera år studerat ESS, har i sin bok ”The Campaign” från 2020 gjort ett försök att gå till botten med de skenande kostnaderna.

I boken konstaterar han att det är mycket svårt att bilda sig en komplett uppfattning om ESS-anläggningens kostnader, Sveriges andel, och hur den svenska andelen finansieras. Eller som han uttrycker saken när han pratar med Sydsvenskan:

– ESS är utan tvekan den mest ogenomtänkta forskningssatsningen som gjorts i Sverige. Det har inte ens gjorts någon statlig utredning om behovet.

En annan öppen fråga gäller hur kostnaden för driften av den färdiga anläggningen ska fördelas. För Sveriges del handlar det om ytterligare minst 5,6 miljarder kronor under anläggningens livslängd, enligt Olof Hallonsten.

ESS är också en stor och växande arbetsplats. För många av forskarna söker konsortiet särskilda skatteundantag, för att de ska vara villiga att bosätta sig i högskattelandet Sverige. Vilka övriga förmåner erbjuder de toppforskarna?

Vidare är ESS en anläggning som kräver särskilt tillstånd av Strålskyddsmyndigheten, eftersom den ger upphov till radioaktiva ämnen och radioaktivt avfall. Senast i oktober fick anläggningen tillstånd att börja provdrift av den ”varma delen” av acceleratorn.

En del av hanteringen kommer säkert att gå att följa via Strålskyddsmyndigheten – en statlig myndighet – men en oberoende granskning av detta kommer givet bristen på insyn, att vara svår att genomföra under de decennier som ESS ska vara i drift, beläget i hjärtat av en ny stadsdel i Lund.

Ytterligare ett skäl till granskning är de enorma förhoppningar som knyts till anläggningen. För Lunds kommun är ESS hjärtat i en helt ny stadsdel, Brunnshög. Region Skåne har investerat 800 miljoner i ESS, en investering som krävde en lagändring i riksdagen. Dessutom ska ESS innebära en boost för svensk forskning, klimatarbete och näringsliv.

Det är alltså, för att uttrycka det försiktigt, viktigt att det går bra för ESS. Och därmed viktigt att belysa sådant som går mindre bra.

Då har vi ännu inte talat om konkreta missförhållanden, slöseri eller inkompetens. Sådant förekommer i alla större organisationer och uppdagas ofta genom att handlingar – också sådana organisationen helst hållit för sig själva – är tillgängliga för journalister, forskare, politiker eller medborgare i allmänhet.

* * *

”Excellens, öppenhet, samarbete och hållbarhet” är alltså ESS kärnvärden. I mejlet jag skickade till Max IV och ESS den 16 mars refererade jag till ett av dessa värden, öppenheten.

En skattefinansierad organisation, som har öppenhet som kärnvärde, kanske skulle kunna tänka sig att visa sina räkenskaper eller berätta vad chefen tjänar? Från ESS blir alltså svaret nej: Där är sådana uppgifter interna och konfidentiella om ledningen så önskar.

För att få veta hur ESS resonerar vänder jag mig den 18 mars till Beatrix Vierkorn-Rudolph, som alltså är ordförande i ESS-rådet.

Hur ska egentligen ESS-ledningen tänka när de tar ställning, från ”fall till fall”, till vad som är ”internt” och ”konfidentiellt”? Och vad tänker doktor Vierkorn-Rudolph om vikten av oberoende granskning och insyn?

Jag får ett kortfattat svar dagen efter.

”Som du redan blivit informerad om flera gånger av ESS pressavdelning är ESS-ERIC en internationell organisation med 13 medlemsländer. ESS är inte en svensk myndighet, inte heller en EU-myndighet. Därför omfattas inte ESS av regler för offentlig tillgång till handlingar som gäller för myndigheter. Vänligen ställ dina frågor till Julia Öberg, ESS presstalesperson.”

I ett nytt mejl förklarar jag att detta är saker jag redan känner till. Jag berättar också som det är: HD och Sydsvenskans läsare är lokala och regionala politiker och beslutsfattare, ESS-anställda, universitetsanställda i Lund och förstås de Lundabor som ser anläggningen växa fram på Brunnshög.

Kanske kan det till och med kan ligga i ESS eget intresse att utveckla hur organisationen ser på vikten av öppenhet och oberoende granskning?

”Jag skulle mycket hellre vilja redovisa ESS-rådets position och argumentation, än behöva berätta att rådet inte vill kommentera dessa viktiga aspekter av att leda en skattefinansierad verksamhet”, skriver jag.

Detta var den 19 mars. Beatrix Vierkorn-Rudolph har inte återkommit.

* * *

I snart två decennier har svensk allmänhet, forskare och politiker matats med löften om vad ESS ska leverera. För varje miljon som satsas kommer vi att få åtta-nio miljoner tillbaka, hävdade dåvarande chefsförhandlaren Allan Larsson i Vetenskapsradion 2009.

Var finns bevisen för det? Och hur blir det med löftena om att lösa klimatkrisen, gynna företagandet, stärka svensk forskning och skapa en ny dynamisk stadsdel i Lund? Kommer forskare från hela världen att vallfärda till Odarslöv för att med neutronernas hjälp skapa forskningsgenombrott i månlandningsklass? Och vad kommer hela kalaset att kosta?

Det vet vi inte idag.

Vad vi däremot vet är att ESS är en anläggning som vaktar sina hemligheter, vars ledande företrädare betonar vikten av öppenhet – men i praktiken avvisar oberoende granskning.

Konsekvenserna är lätta att inse. De uttrycks till exempel i regeringens egen handlingsplan mot korruption, som antogs i våras.

”Rätten att ta del av allmänna handlingar syftar till att främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning av allmänheten. Genom tillgången till allmänna handlingar kan den offentliga makten granskas. En sådan öppenhet har en hämmande effekt på korruption och bidrar till ett högt förtroende för den svenska förvaltningen.”

Det betyder också att om något går snett på ESS, får de svenska skattebetalare som betalar sju miljarder kronor för anläggningen förlita sig organisationens egna pressmeddelanden.

En självständig granskning från allmänhet, media och forskare kommer att vara svår eller omöjlig. Eller i vart fall helt beroende av vad ESS-ledningen för tillfället tycker är ”konfidentiellt” och ”internt”.