Sveriges Radio, SR, borde tacka Wilhelm Agrell. För det är viktig kritik som professorn i underrättelseanalys levererar i Svenska Dagbladet:

"Det handlar inte om att hänga någon eller peka finger. Jag anser bara att ärendet är för allvarligt för att släppas."

Han talar om fallet med radioreportage om islamister som skulle utvisas från Sverige eftersom de sågs som säkerhetshot. Senare visade det sig att radioreportern inlett en relation med en av de personer hon rapporterade om. Ekots redaktionsledning fick reda på detta i höstas och anser sig ha agerat tillfredsställande då. Ett personalärende inleddes, reportern lämnade sin anställning och publiceringarna granskades en extra gång. Sedan sågs det hela som utagerat.

Såväl Ekots ansvarige utgivare Klas Wolf-Watz som SR:s vd Cilla Benkö håller fast vid den linjen – även sedan fallet blivit allmänt känt genom nyhetssajten Doku. Resonemanget kunde ha setts som hållbart om det enbart rört reportern och de enskilda publiceringarna. Men nu handlar det också om tilltron till public service i stort.

Det må muttras om maktmegafoner och upplevd vänstervridning – när SOM-institutet mäter svenskarnas förtroende för medier ligger SVT och SR ändå i topp. Den positionen måste förvaltas – dels för att SR är en viktig del av det psykologiska försvaret, dels för att flera partier väntas gå till val på att begränsa public service-uppdraget.

Som Agrell påpekar skulle det behövas en extern och oberoende granskning av vad som hänt:

"Sakförhållandena måste klarläggas, fakta måste redovisas."

Därtill hade fristående publicister gott kunnat få göra en ytterligare bedömning av de berörda radioinslagen. Inte för att det är troligt att SR har annat än rent mjöl i påsen, utan för att inte minsta frö av tvivel bör finnas kvar.