Utrymmet börjar ta slut. I sommar måste regeringen ge klartecken till att utöka Oskarshamns mellanlager för använt kärnbränsle. Annars blir det fullt år 2023 varpå svenska kärnreaktorer kan tvingas stänga ned, varnar branschföreträdare nu.

Ämnet blir inte mindre brännande av att den ansökan som regeringen ska ta ställning till även har en del som rör bygge av slutförvar där uttjänt bränsle ska lagras i 100 000 år.

Men miljö- och klimatminister Per Bolund (MP) förklarar för SVT att ärendet ska delas upp i två delar. Så kan regeringen besluta om mellanlagring, utan att för den skull ge något besked om slutförvaring.

Frågan om slutförvar är naturligtvis inte enkel. Men nog borde det – nästan ett halvt sekel efter att Sveriges första större kommersiella kärnkraftverk togs i drift – nu vara hög tid för ett beslut.

Från oppositionshåll hörs anklagelser om att Miljöpartiets aversion mot kärnkraft lyser igenom i regeringens hantering. Och till saken hör förstås att MP brukar hävda att slutförvaringen inte går att lösa på något ansvarsfullt vis. Men det är ändå inte rättvist att skylla allt på de gröna. För genom att skjuta upp beslutet anknyter regeringen till en gammal, bred tradition inom svensk energipolitik: senfärdigheten.

I decennier har folkvalda väntat med avgörande vägval, tänjt marginaler och hoppats på framtida lösningar. Så får Sverige också en stor del av sin el från kärnkraftverk som närmar sig bäst före-datum och har ett elnät vars överföringskapacitet lämnar övrigt att önska samt återkommande problem med effektbrist i syd.

Samtidigt finns viktiga klimatmål att nå och prognoser om snabbt ökande elbehov. Så det är inte bara i Oskarshamn som läget börjar bli kärvt. Det finns överhuvudtaget inte mycket utrymme för att fortsätta vela i energipolitiken.