Kaori Yamaguchi, OS-medaljör i judo, gjorde nyligen ett häpnadsväckande uttalande – särskilt som hon är medlem i Japans olympiska kommitté. Hon sade att Japan pressats att genomföra OS i år trots pandemin.

”Varför genomförs de här spelen och för vem? De har redan minskat i betydelse och hålls uteslutande för sakens skull. Tyvärr har vi nog redan missat möjligheten att ställa in dem”, sade hon.

Kaori Yamaguchi är inte ensam om sina åsikter. Över 80 procent av Japans befolkning vill att OS antingen skjuts upp eller ställs in. Tidningen Asahi Shimbun, som är en av spelens officiella sponsorer, försöker förmå regeringen att avbryta projektet. Om spelen ändå blir av, vilket det mesta tyder på, så kommer tävlingarna att genomföras på i stort sett folktomma arenor som byggts för massor av pengar speciellt för OS.

Yamaguchis fråga är berättigad. För vem hålls OS? Toppidrottarna har många olika internationella mästerskap att delta i, och varför ska japanerna betala för att roa tv-tittare? Genomförs spelen för japanska politiker som hoppas höja sitt anseende? Eller för det rika kostymgänget i Internationella olympiska kommittén, IOC, som tycker att deras intressen är viktigare alla andras?

Frågan om de olympiska spelens berättigande har hängt med sedan baron Pierre de Coubertin ”återupplivade” OS i Aten 1896. Som andra konservativa fransmän på den tiden var Coubertin bekymrad över nationens brist på manlighet, särskilt efter förlusten i krigen mot Preussen 1871. Han kom fram till att tävlingsinriktad idrott skulle kunna avhjälpa den franska manlighetens tillkortakommanden. Förutom det hoppades Coubertin också att ett internationellt sportevenemang som sammanförde människor från jordens alla länder, skulle främja världsfreden. Liksom världsutställningar och internationella scoutjamboréer skulle OS stärka både internationella vänskaper och patriotismen. Och efter att ha genomfört rena och rättvisa tävlingar skulle de friskaste och starkaste från många nationer gå sida vid sida mot en bättre framtid.

Charles Maurras, en ideolog på yttersta högerkanten och medlem i den ultranationalistiska Action française, hånade till en början Coubertins idealism. Maurras avskydde tanken på internationell vänskap, men ändrade sin syn på OS efter att ha kommit fram till att stenhård konkurrens bland friidrottare från olika nationer skulle få de unga deltagande männen att hata varandra än mer. Och det, ansåg Maurras, var en utmärkt följd av spelen.

Varken Coubertins idealism eller Maurras cynism kom att prägla OS. Det blev inte fred på jorden, men krigen som utbröt berodde knappast på patriotismen på idrottsarenorna. Ihåligheten i Coubertins ambitioner var hörbar när baronen med darrande röst hyllade vänskap och fair play under invigningen av OS i Berlin 1936. På vip-läktaren flinade Hitler och Göring.

Efter andra världskrigets slut har spelen trots allt haft en del positiv betydelse. OS i Tokyo 1964 var oerhört betydelsefullt för japanerna. Det markerade inte bara den ekonomiska återhämtningen, utan också en politisk anständighet. Japan var inte längre det militaristiska rovdjur som vållat miljoner människors död i Asien, utan en växande demokrati som öppnade sig mot omvärlden.

Något liknande kan sägas om OS i Seoul i Sydkorea. Efter decennier av hårt kejserligt japanskt styre, det förödande Koreakriget och ännu fler decennier av militärdiktatur, hade Sydkorea etablerat sig som ett förhållandevis öppet samhälle med fria val, en bångstyrig press och en ung befolkning full av stolthet och optimism. Spelen i Seoul var rena festen.

Men på det stora hela är det svårt att rättfärdiga de olympiska spelen. Marscherna, flaggviftandet, deltagarländernas OS-uniformer är rester från 1800-talet som idag fortfarande omhuldas i länder som Nordkorea, där medborgarna inte kan välja sina ledare, men har skyldighet att hylla dem. Vinter-OS 2014 på konstgjord snö i subtropiska ryska Sotji var avsett som en hyllning till Vladimir Putins auktoritära styre. Och Kinas speciella form av nationalism som visades upp i Peking 2008 skulle ha gillats betydligt mer av Maurras än av Coubertin.

Fattigare länder, som Grekland 2004, har avslutat sitt OS-värdskap med stora skulder och övergivna och förfallande arenor. Rika länder har ingen användning för de extravaganser som fanns i Atlanta 1996 och i London 2012, utom kanske som ett skäl för att investera i infrastruktur som ändå måste byggas förr eller senare.

Tokyo behöver sannerligen inte OS i år. Ändå marscherar den olympiska armén på och tjänar enorma pengar, trots att vissa arrangörsorter nära nog är bankrutta. Internationella olympiska kommittén, IOC, fick in 985 miljoner euro på spelen i Aten 2004. Själv såg jag IOC-delegaterna strutta runt i Seoul 1988. Ju fattigare länder de representerade, desto större såg deras platinaklockor ut att vara.

OS är en gigantisk affär för IOC, för sponsorer, för fastighetsutvecklare och ibland för korrupta politiker. Det är därför spelen finns. Tusentals olympiska höjdare kommer i år att fylla Tokyos dyra hotell och mingla i deras lounger. När de rest vidare till nästa ställe står de stora arenorna kvar, många som övergivna monument över ett evenemang som aldrig borde ha hållits.

Översättning: Karen Söderberg

SKRIBENTEN

Ian Buruma, författare. Hans senaste bok heter The Churchill Complex: The Curse of Being Special, From Winston and FDR to Trump and Brexit.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.