Siggan Nyberg skriver en trilogi om sitt liv. Den första delen om barndomen och flykten från Tyskland till Sverige har skickats till tryck och kommer ut i höst.

De där första 5–6 åren, hur avgörande är de för resten av livet? Kan man någonsin bli fri från traumatiska upplevelser? De där frågorna malde.

– I 30 år har jag haft tankar på att skriva en bok om mitt rika liv. Nu har jag kommit till skott, säger Siggan Nyberg, livsstils- och hälsorådgivare i Ängelholm.

Det kommer inte bara att bli en bok, utan tre. Och då har hon ändå försökt att begränsa sig.

Den 4 september debuterar hon som författare med romanen ”Jag har alltid längtat”, den första delen som baseras på barndomen fram till då hon fyller 12. Om hur hennes familj drevs på flykt i slutet av andra världskriget, hur hon och systern separerades från föräldrarna och hamnade i fosterhem.

– För mig är det viktigt att man ser budskapet i boken då frågan är lika aktuell idag då barn och vuxna är i flykt. Men också hur integrering kan ske i allt det nya man kommer till, säger Siggan Nyberg.

Hennes egna minnen av barndomens upplevelser är klara och detaljrika.

I fotoalbumet vittnar bilderna om en lycklig barndom i ett välbärgat hem. Bilden på Siggan Nyberg och hennes syster togs innan de blev tvungna att fly.

– Det var en underbar tid. Min familj var välbärgad och hade en stor gård i Västpreussen som då var en del av Tyskland, numera en del av Polen. I krigsslutet kom ryssarna och fördrev alla tyskar därifrån. Det är en flykt man inte ofta hör talas om, men det var över tio miljoner tyskar som tvångsförflyttades. Vi tillhörde dem.

Hon berättar utförligt om flykten till Berlin i boken. Hon var fem och ett halvt år då familjen fick uppehälle i den amerikanska delen av staden.

– Min far, som hade utbildat sig till agronom i Alnarp, gjorde nu allt för att vi skulle komma till Sverige. Jag och min syster skulle åka i förväg. Vänner från studietiden i Alnarp skulle ta hand om oss i Hörby tills vi kunde återförenas. Ingen kunde ana att det skulle ta två år!

Systrarna fick bidra med arbete för sitt uppehälle. Siggan Nyberg minns mannen som snäll, men kvinnan var hon rädd för. Det var hon som hårdfört styrde och ställde.

– Hon drev ett vilohem för gamla. Som nioåring skulle jag varje söndag sköta morgonhygienen hos en gammal dam, borsta hennes tänder, tvätta stjärten....

När föräldrarna till slut beviljades inresetillstånd kunde det nya livet i Sverige börja. Men det blev ett annat liv än i den välbärgade aristokratin i Västpreussen, där de servades av tjänstefolk.

– Det blev precis omvänt. Min far blev chaufför åt en direktör i Eskilstuna och min mor fick jobb som kokerska, säger Siggan Nyberg.

Men om detta berättar hon i nästa bok.

– Jag ser paralleller med dagens flyktingbarn, de går igenom samma sak. Vad har de med sig i sin ryggsäck? Hur kommer det att prägla deras vuxna liv? frågar hon.

Siggan Nyberg tror att de första 5–6 åren är betydelsefulla för hur hur resten av ens liv blir.

– Antingen kommer du att vilja hämnas, ge igen. Eller försöka göra det bättre. Jag valde det senare. Jag har ägnat hela mitt yrkesliv åt socialt arbete, och det gör jag ännu, säger den 82-åriga författardebutanten.