Annons

Annons

Att tänja på gränserna

”Det första maratonet är det värsta, sedan rullar det bara på”

Ett maraton är rena barnleken för Jessica Ståhl-Norris. Hon älskar att tänja på gränser och som en rolig utmaning snörade hon på sig skorna och gav sig ut för att springa 22 mil.

– Jag älskar det här. Det blir ett beroende. Man börjar litegrann och sedan ska man bara göra mer och mer och mer, säger ultralöparen Jessica Ståhl-Norris.

Jessica Ståhl-Norris sprang 22 mil i sträck – som en rolig utmaning.

Bild: Peter Frennesson

Annons

Vi möter upp Jessica Ståhl-Norris en lördagsförmiddag i början av sommaren i närheten av hennes bostad i Västra Karup. Någon tid för att stanna och intervjuas finns inte eftersom hon inne på slutspurten och har ”bara” 17 kilometer kvar av sitt 220 kilometer långa lopp. Istället följer vi med en bit på hennes slinga runt byn.

– Jag har fått sakta ner på tempot lite för tån har spruckit, så himla typiskt. Just nu vill jag bara vara färdig och lägga mig på soffan, det har varit en tuff natt, säger Jessica Ståhl-Norris.

Men att ge upp är inget hon sysslar med. Har hon sagt att hon ska springa 22 mil så gör hon det.

Men frågan är varför hon vill utsätta sig för det.

– Det handlar om utmaningen. Jag älskar att utmana mitt huvud och kropp och bevisa för mig själv att jag kan.

Hon har sprungit flera ultralopp tidigare och även sprungit tio maraton på tio dagar. Men under coronapandemin har det mesta blivit inställt, så att springa 22 mil är hennes eget påhitt.

Annons

– Jag har gjort en del distansutmaningar tidigare och så blev jag rastlös nu och ville slå det jag gjort innan.

Annons

Klockan 05 på morgonen gav hon sig ut och dryga 30 timmar senare var hon i mål.

Bild: Peter Frennesson

Hon är morgonmänniska, men ändå var det lite tunga steg de första milen. På sin Instagram uppdaterade hon efter tre mil att hon äntligen vaknat till och att det rullade på.

Vakna till efter tre mil? Vanligt folk orkar ju inte ens springa tre mil?

– Ja men då vaknade jag och taggade till, det är lite underligt, skrattar Jessica Ståhl-Norris och fortsätter:

– Jag brukar säga det att det första maratonet är det värsta, sedan rullar det bara på.

Och fler maraton blev det, över fem stycken i ett svep den här gången. På en 13,5 kilometer lång slinga sprang hon varv efter varv hela dagen, ibland med sällskap av vänner.

Annons

– Jag har haft några utmanare som velat slå sina egna distansrekord. Det har varit allt från halvmaror till tio mil och det har varit jättekul för då sporrar man varandra.

Annons

Men under natten sprang hon ensam ute i mörkret.

– Jag hade två kämpiga varv under natten. Jag somnade flera gånger när jag sprang och vaknade av att jag höll på att trilla.

Med fem mil kvar sprack tån, men med hjälp av ett par stavar fortsatte hon.

Bild: Peter Frennesson

Vad tänker du på när du springer så länge?

– Jag har löst rätt många världsproblem. Och jag försöker att inte tänka på längden jag ska springa. Jag delar upp det i etapper, annars blir det väldigt överväldigande. Men jag älskar ju detta så för mig blir det lite semester på något vis.

Annons

Njuter du av det?

– Det är en hatkärlek kan man säga. Det är känslan efteråt som man är beroende av. Den är helt euforisk. Man bevisar för sig själv att man kan och man besegrar alla hjärnspöken.

Hur gör man det?

– Man bara sätter en fot framför den andra och är jäkligt envis.

När hon var liten spelade hon fotboll, tävlade i fälttävlan och eftersom hennes pappa var löpare blev det en del löpning också. Men först efter att hon fött barn började hon springa ännu mer och när hon testade ultralöpning fastnade hon direkt.

Annons

– Jag gillade det där med att göra galna grejer och klara av det. Nu är det en livsstil jag har.

Jessica Ståhl-Norris har en hatkärlek till ultralöpning, men känslan efter ett långlopp slår allt.

Bild: Peter Frennesson

Annons

En vanlig vecka består oftast av sex löppass, en del styrketräning, hundpromenader och cykling till och från jobbet.

– Jag försöker vara smart och smyga in träning i vardagen för jag jobbar heltid och är trebarnsmamma. Jag jobbar i ett skolkök och det är perfekt för det är ståendes så där får jag gratis träning. Alla har tid till en halvtimmes träning om dagen. Lägg bara ner telefonen eller missa ett tv-program så har du helt plötsligt tid.

Efter dryga 30 timmar sprang hon i mål. De sista fem milen lunkade hon fram med en trasig tå och höll sig på en femkilometersrunda runt huset eftersom magen började krångla. Men någon tanke på att stanna fanns aldrig.

– Jag är så glad nu. Riktigt, riktigt glad att jag inte gav upp. Det är lite synd att de sista fem milen förstörde så mycket, för jag sprang de första 100 milesen på under 22 timmar innan allt började krångla. Men det känns jättebra att jag klarade det.

Annons

Nästa stora utmaning väntar i augusti.

– Jag har ett lopp då som jag hoppas blir av, som är på 32 mil. Men blir det inte av så får jag hitta på någon egen utmaning igen.

I augusti väntar nästa utmaning – om hon inte hunnit bli rastlös innan dess.

Bild: Peter Frennesson

Annons

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy