Under rubriken ”Landsförrädare” lade Björn Ranelid 2/7 upp en text om det dödliga våldet i riket på sitt officiella Facebook-konto. Den blev snabbt uppmärksammad. Delad och spridd med vindens hastighet, allt i enlighet med den avslutande uppmaningen: ”Ni bör sprida denna krönika till alla läskunniga människor i Sverige.” Verkställ!

Utanför de sociala mediernas gränser nådde budkaveln framförallt fram till diverse högersajter. Däribland NMR:s husorgan Nordfront. Äntligen någon som tog bladet från munnen och kallade en spade en spade.

Eller, på ren ranelidska: ”Jag har blivit stenad med ord och trakasserad av falska och enfaldiga journalister för att jag är den förste och ende författaren som skrivit sanningen om tillståndet i Sverige.”

De flesta samhällsdebattörer får i all nödtorft nöja sig med något så betydligt gråare som verklighetsbeskrivningar. Som sedan stöts och blöts i ännu gråare bad. Tråkigt. Färglöst. Ge oss lite blod och fosterlandsjord för pengarna! Eller, rättare sagt: ge oss blod och jord för all den tid vi i fasa och sorg investerat framför gratisnyheter om fortsatt dödligt våld i landets mest utsatta hörn. Och nu till råga på allt: ett polismord.

Det fanns en människa under uniformen i Biskopsgården, det tycker jag Björn Ranelid gör rätt i att levandegöra på sitt alldeles speciella sätt. Men redan i nästa mening förvandlar han det 33-åriga offret till en avpersonifierad symbol för ett hotat fosterland. Det dödliga skottet, avlossat ”avsiktligt med berått mod” enligt sanningsvittnet på Österlen, riktas på sätt och vis mot var och en som med flammande kinder och ett fosterländskt hjärta i halsgropen förväntas göra sin plikt och dela texten vidare.

Varpå den folkkäre författaren drar in det tunga artilleriet. Här duger det inte med olika perspektiv och kritik; det är för fariséer och akademiska tråkmånsar. Men spaden kallas inte alls en spade; den har passerat genom ett militant slags sanningsfilter, och mer antagit formen av en bajonett. Vi behöver ett krig. Ett ”bokstavligt krig”, rentav, som kan främja en känsla av gemenskap.

Det är sen gammalt. Man behöver inte gå till historien – själv föredrar jag i så fall sjuttio- och åttiotalens Italien framför det eviga trettiotalets Tyskland – för att hitta gaphalsar och politiska krafter redo att slå ammunition av laglösheten i samhället. Särskilt om pistolsmynningen, som i Biskopsgården, riktas mot… ja… någon som i Ranelids ögon inte är att betrakta som en ”parasit”, en ”skam för landet” och så vidare – utan tvärtom en medlem av en familj som i och med flera poliskarriärer ”tjänat den svenska allmänheten mer än någon annan familj i Sverige.”

Jämförelseleken med olika historiska skeden blir i sig ofta vansklig och uttjatad; min enda poäng här är att det är trivialt. Fascismens A och O. Ju längre högerut man kikar, desto mer militanta blir de självklara kraven på lag och ordning och trygghet. Komiskt nog också hos en förbrytarorganisation som Nordiska Motståndsrörelsen, Björn Ranelids nya fans.

Fattas bara. Hans uttryckliga, avhumaniserande ordval och indirekta problembeskrivning skulle som jag läser den kunna komma direkt från deras talskrivare. Om de haft någon av Ranelids retoriska kaliber. Det är imponerande. Med signalord som ”landsförrädare” för rikets politiker talar han direkt till de dunkla vrår av hjärnan som lätt framkallar bilder av lyktstolpar och snaror. Arkebuseringar.

Ett minst sagt laddat ord, nästan bokstavligen: med ammunition. I krig, som det den folkkäre författaren förklarat att vi befinner oss i, bestraffas landsförräderi med döden. ”Landsförrädare” var vad Olof Palme brukade kallas av högeraktivister och yrkesmilitärer innan han blev mördad.

Många frågar sig vad denna till synes ideologiska glidning kommer sig av. Jag vet inte när Björn Ranelid började betrakta sig som ”nationalist och kosmopolit i en och samma person”, men jag ser mest ord, ord och överord – i en text som tar en serie tragedier till intäkt för att tjäna sitt eget svavelos. Ord visserligen hämtade direkt från fascismens ABC för folkskolan, blandat med uppriktig förtvivlan, men jag är inte förvånad. Han gör vad han alltid gjort: stänger av delar av hjärnan och låter orden komma till honom, som vilken frikyrkopredikant som helst.

Personligen tycker jag att hans exotiserande skildringar av somalier i tidigare romaner, eller hans hyllningar av det ”täcka” kön han i missriktad polemik med Simone de Beauvoir kallade ”det första”, varit precis lika unkna som de här högerretoriska utspelen – trots att de formulerades på en ytligt sett motsatt ände av en politisk skala. Då var det måhända andra människor som blev till sig i trasorna. De anade väl inte att orden två decennier senare skulle vara som komna direkt från galgbacken.

||Niklas Qvarnström är författare och litteraturkritiker.