Den kollektiva berättelsen om nutidsindividens idealvillkor uttrycks kanske tydligast så här: “Jag är inte normal – men det är ingen annan heller”. Samhället rör sig bort från konformismens tvångströjor, och det är förstås en god sak. Detta märks också i barnlitteraturen, som alltmer befolkas av knäppiga föräldrar, okonventionella familjer och kampen för att få vara precis som man är, utan att förskjutas.