Annons

Annons

kulturDebatten om kritiken

Lyra Koli
Kan man få ha lite roligt?

Är svensk litteraturkritik för mjäkig? Lyra Koli svarar Anna Lundvik och frågar sig om rädslan att anklagas för klickjakt tömmer kultursidorna på det som är kul.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Lyra Koli är författare och litteraturkritiker. Hon driver podden Gästabudet tillsammans med kritikerna Mikaela Blomqvist, Rebecka Kärde och Victor Malm. Foto: Matti Koli

Annons

Att kritikens kris debatteras på kultursidan har för mig alltid framstått som ett symptom på dess välmåga. Om kritiken inte rubbade någon, utan omedelbart föll alla på läppen som rimlig, vore den troligen inte särskilt kritisk. Om ingen bekymrade sig för hur goda omdömen ska fällas vore det en förödande konsensus för kvalitetsbegreppet. Om kritiken aldrig upprörde någon skulle det bara vara ett kvitto på att inget står på spel.  

Nu, i svallvågorna efter Linda Skugges omtalade recension av Kristina Sandbergs roman ”En ensam plats” (Expressen 23/5), har frågan om elaka recensioner blossat upp igen. Anna Lundvik driver i HD och Sydsvenskan tesen att litteraturkritiken, med ett uttryck lånat från poeten Jonas Gren, har blivit ”ny-elak”. Hon har hittat fyra lämpliga ansikten för denna dominanta strömning: kritikerna Victor Malm, Rebecka Kärde, Mikaela Blomqvist och undertecknad. Tillsammans driver vi podcasten Gästabudet, och mitt i webbartikeln finns en bild på oss när vi leende skålar mot kameran på en krog i Stockholm. Vi ser onekligen rätt dryga ut.

Annons

Annons

Lundviks belägg för vår elakhet är något luddiga. Implicit jämförs, antar jag, Mikaela Blomqvists 10 000-teckensessä om Gabriel Itkes-Sznaps senaste diktsamling i nättidskriften Örnen och kråkan med Kringlan Svenssons tweetade misshandelshot mot Victor Malm efter att kritikern hade sågat komikerns bok 2015.

Tesen är att kulturklimatet har blivit hårdare, och att vassa omdömen ger kritiker framträdande platser i den kulturella offentligheten. Elakhet leder till makt, vilket illustreras med en bild på Mikaela Blomqvist och Rebecka Kärde från Nobelkommitténs tillkännagivande av pristagare 2018 och 2019, omgivna av distingerade äldre män, i vackra klänningar och med näsorna bokstavligen i vädret.

Att Lundvik inte citerar några av våra recensioner, utan bara rör ihop en del lösryckta påståenden till en osympatisk bild av ett elakt och självgott gäng, må vara en sak. Men själv tar jag mest anstöt av den småsinta andan som genomsyrar hennes text, en anda som ibland känns så genomgående i den svenska kulturella offentligheten att den kan få en att önska att man hade fötts med ett annat modersmål. Kravet på schvunglösa, välvilliga omdömen, uddlösa texter och skam nog i kroppen att inte se för självgod ut framför kameran kan bara sammanfattas med ett ord: jante. Huvudargumentet i Lundviks text tycks vara att om många läser litteraturkritiken, om kritikerna är nöjda med sin egen insats och om de dessutom belönas med framträdande positioner i offentligheten, då är någonting djupt fel.

Annons

Annons

Ingen inställning riskerar att suga musten ur kulturklimatet lika grundligt som denna knusslighet. Rädslan för att klickhungern ska styra kultursidorna tycks ibland leda till ett misstänkliggörande av varenda text som blir läst. Risken är att man istället börjar förespråka att allt som över huvud taget uppmärksammas, väcker känslor och påverkar människor ska rensas ut från kulturen, i den missriktat välvilliga seriositetens namn.

Visst väcker hyllningar och sågningar fler reaktioner än anmälningar som säger ”helt okej bok”. Läsarna är naturligt intresserade av vad som anses uselt och storartat. Om fyra akademikers långa, ingående och stundtals hårda läsningar av samtidslitteratur verkligen fungerade som klickbete i nivå med ”Bonde söker fru”, som Lundvik absurt nog påstår, skulle det knappast innebära kulturskymning. Nu är en podcast med knappt tusen lyssnare per avsnitt kanske inte perfekt castad i rollen som populistiskt mobbargäng. Men till skillnad från de gravallvarliga lyrikkramarna tror vi inte att integriteten i kritiska omdömen automatiskt försvagas av att vara intressanta och kul.

|| Lyra Koli är författare och kritiker i Svenska Dagbladet.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy