Annons

Annons

kultur

Carsten Jensen
De unga är de nya främmande på jorden

Ju mer ”realister” vi äldre är, desto större uppoffringar kräver vi av er, våra barn.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Klimataktivisten Greta Thunberg vid smältande glaciärer i Sápmi. Foto: Carl-Johan Utsi/TT

Annons

I en alltmer polariserad värld har vi vant oss vid att tänka i ”vi” och ”dom”. ”Dom” är de främmande, som vi varken vill leva eller kommunicera med och inte alls orkar förstå. De ska inte tränga sig på i vår värld, utan sköta sig själva i sin.

Men det finns fortfarande ett stort ”vi” i politiken. Den globala uppvärmningen drabbar oss alla. Om vi inte kan enas med varandra om att sluta med alla de aktiviteter, från olje- och kolutvinning till matvanor, som ökar atmosfärens innehåll av koldioxid, så säger vi farväl till en dräglig framtid. Vi måste vara lika globala som den uppvärmning som hotar oss.

Reaktionerna på sommarens klimatkatastrofer får mig emellertid att tvivla på den fortsatta existensen av ett sådant samlande ”vi”. Jag tror att det håller på att skapas en ny uppdelning, nämligen mellan ”oss” och ”er”.

Annons

Vilka är då ”ni”? Det är inte de gamla vanliga – muslimerna eller några som bor på andra sidan jorden, där de filtreras in i obegripliga kulturer, som det är bortkastad tid att bekanta sig med. Nej, ”ni” är alla de, som fortfarande kommer vara i livet om 50 år. De yngre generationerna, oavsett var i världen de befinner sig, oavsett vilket språk de talar, är de nya främmande på jorden, som vi varken orkar lyssna på eller behöver bekymra oss för.

Annons

Och vilka är då ”vi”? Det är alla de mäktiga män och kvinnor över 50, som fyller regeringar, politiska partier, kommissioner och stora företags och bankers styrelser. De säger att de tar den globala uppvärmningen på allvar, men att man också måste vara klimatrealister och gå långsamt fram, för annars kan inte människor hänga med, och om man inte kan tjäna pengar på det, så vet de inte riktigt. Vi måste med andra ord lära oss att leva med och anpassa oss till klimatförändringarna.

Det finns en anledning till att människor över 50 säger så. De (och jag är själv en av dem) är här i högst 30 år till. När det tjugoförsta århundradet närmar sig sitt slut, och då den globala genomsnittstemperaturen förväntas ha stigit med tre grader, är vi döda, borta, väck, också från de problem vi själva har skapat. Det är inte ”vi” men ”ni”, de yngre generationerna, som ska lära sig att anpassa sig till en helt ny livstil. Så avsäger ”vi”, de äldre med stor makt och få år kvar, oss ansvaret. Skiljelinjen går inte mellan hudfärg, religioner eller kulturer. Den går mellan generationer.

Annons

Det finns självklart förnuftiga människor över 50. Och det finns klimatskeptiker också bland dem under 50. Och så finns det en hjälplös, sviken ungdom, som före pandemin gick ut på gatorna och krävde ett slut på tillväxtekonomin. Men nu är det anpassningens logik som börjar dominera den offentliga debatten. De äldre och medelålders kan inte göra avkall på köttet på middagstallriken, på bilen i garaget, den årliga resan till Thailand. Det kan man inte begära av samtidens människor.

Annons

Men det kan man begära av framtidens människor, de unga och yngre, som befinner sig framför oss. De måste göra avkall på den civilisation de känner till, för två graders temperaturstigning är alltid bättre än två och en halv grads temperaturstigning, som är bättre än tre graders, liksom en ny medeltid är bättre är en stenålder, och en ny stenålder är bättre än ingenting.

Sådan är ojämlikheten, ansvarslösheten och den skrämmande bristen på förnuft i en klimatdebatt vars horisont är begränsad till nuet och som opererar med en ny klyfta mellan ”oss” och ”er”. Framtidens generation måste bära alla våra bördor. ”Vi” på säkra sidan av 50 går fria.

Annons

Jo, det händer bra saker. Hållbarhet vinner mark, konsumtionsvanor ändras. Men en skatt på koldioxid, som verkligen bromsar missbruket av fossila bränslen, är det bara få som har infört. Upproret från de gula västarna avskräcker. Det amerikanska oljeföretaget Exxon, som står högt på topp-tio-listan över de organisationer som i mänsklighetens historia har skapat den största förödelsen på planeten, är visserligen för en sådan skatt. Men en intern läcka avslöjar att det beror på att de tror att en skatt på koldioxid skulle skapa så starka protester att klimataktivisterna förlorar förtroendet för alltid, och företagen därmed kan fortsätta att utnyttja de sista oljekällorna tills det är tack och hej för mänskligheten.

Annons

EU är rädda för exakt samma sak då de i dessa dagar lägger fram en förvisso ambitiös klimatplan. Politik är inte längre ett redskap för förändring, utan en stoppkloss skapad av rädsla för förändring. Vi visade annars på vår vilja att lägga om vår livsstil under pandemin, men den lärdomen är nu försvunnen i ett stort hål av glömska, och kurvan över det globala koldioxidutsläppen har till allmänt jubel åter stigit mot skyn.

Annons

För ett par veckor sedan kom en läcka från IPCC, FN:s klimatpanel, som medierna inte gav någon större uppmärksamhet. Här slås det fast att även om man lyckas bromsa koldioxidutsläppen kommer planetens liv inom loppet av de kommande 30 åren att ha ändrats dramatiskt till det sämre: utdöda arter, kollapsade ekosystem, epidemiska sjukdomar, outhärdlig hetta, stigande hav, obeboeliga städer. Vilken betydelse har ordet anpassning här? Hur lever man med den permanenta katastrofen?

Tröskeln då det blir möjligt att stoppa katastrofen närmar sig hastigt, står det också i Klimatpanelens rapport. De beslut vi fattar idag kommer att bestämma vår arts öde för all framtid. Och vad är beslutsfattarnas svar? Låt oss nu icke bli alarmister. Reformer tar tid. Vi måste gå fram försiktigt. Men det är ju bara sant om du är över 50. För alla de andra har ingen tid.

Se på skärmen. Se ut genom fönstret. Värmeböljor i nordvästra USA och Kanada når 50 grader. Hela byar brinner upp. Floder som i Tyskland och Belgien når över sina bräddar och river halva städer medan hundratals människor omkommer. Katastrofer som meteorologer säger sker en gång per 5000 år, som värmeböljan i Kanada, eller en gång var tusende år, som det häftiga regnfall som skapade översvämningar i Tyskland. Fjolåret tecknade samma alarmerande bild. Det här är det nya normala.

Annons

Annons

Är man en alarmist för att man ropar när huset står i brand?

|| Carsten Jensen är dansk författare, journalist och debattör.

|| Översättning från danska: Anna Lundvik.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy